Våga – ett steg i taget

Fortuna audaces iuvat (Lyckan står de djärve bi) skrev den romerske poeten Vergilius i Aeneiden – verket om Roms grundande. Men vad händer med den som aldrig försöker?

Oron i att undvika allt

Den som undviker alla risker känner sig ofta inte lugn. Den känner ändå oro – men i stillastående form. Försiktigheten blir en egen ångestkälla. Livet krymper, men rädslan växer. Forskning visar att promenader utomhus som leder en till nya miljöer, socialt samspel och fysisk rörelse stimulerar hjärnans utveckling.

Man kan därför lura sina oroskällor genom att exempelvis gå upp på morgonen. Ingmar Bergman sa en gång: ”Ångest hatar frisk luft. Jag går fort i alla sorters väder, och det avskyr min oro”.
Ändå drar sig många för just den här sortens enkla knep.

Små steg hjälper

Det behövs inte mycket. En promenad i okända kvarter. Ett samtal med en främling. Ställ en fråga på ett möte. Ett mejl till ett arbete man inte är säker på att få. Små steg – men i riktning bort från stagnation. Det lilla modet förändrar mer än det stora som aldrig kommer.

Man måste inte bli extremsportare. Det krävs inget base jump från berg utan fallskärm, inga våghalsiga stunts där ambulansen väntar redo. Den sortens mod är spektakulärt men livsfarligt. Det räcker med att våga vara lite mänsklig.

Möten börjar med ett hej

Säg hej till någon du tycker verkar trevlig. Prata väder med grannen. Le. Ibland kommer ett nej. Men ibland kommer något annat – kontakt. Det är så vänskap och relationer börjar, trots att vår inre oro kan få oss att tro att det måste vara mycket mera komplicerat. Förändring av samhället eller organisationer är möjligt bara några få vågar yttra sin avvikande åsikt. Det var gräsrötternas protester inom fack, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen och frikyrkor som drev på Sveriges utveckling mot att bli ett av världens framgångsrikaste välfärds- och industrisamhällen någonsin. Detta gjorde de mot de etablerade partiernas uttryckliga vilja.

Känsla av att inte räcka till

När du söker en ny anställning eller startar något nytt, kan ofta känslan av otillräcklighet komma. Kraven i platsannonserna låter som krav på supermänniskor. Men i verkligheten har alla brister. Annonserna speglar inte vad som krävs – utan vad arbetsgivaren drömmer om. Jantelag, självkritik och rädslan att göra fel blockerar många som egentligen har allt som krävs – bara inte modet att ta det där avgörande steget över tröskeln.

Misslyckas sig till framgång

Misslyckanden är inte motsatsen till framgång. De är trappstegen mot framgång. De flesta som lyckats med något – en bok, en kärlek, en karriär, ett konstverk – har först misslyckats. Ofta flera gånger. Men de försökte. Om och om igen.

Balans mellan anpassning och mod

Att bli vän med sin ångest – att möta den som en rädd och sårad del av sig själv – betyder inte att man måste klara allt ensam.

Vissa föds med funktionsnedsättningar eller andra behov som gör att de behöver mer stöd för att få likvärdiga möjligheter och ett gott liv. Ibland blir vi sjuka eller arbetslösa. Då ska samhället ge oss trygghet, vård, rehabilitering och praktisk hjälp. Om och när vi kan arbeta ska vi få göra det efter vår förmåga, i ett lämpligt och anpassat arbete. Det kan också stärka landets sysselsättning och produktivitet.

Vi behöver andra människor. En psykolog, rätt medicin eller några uppmuntrande ord från en vän kan göra stor skillnad. Vissa behöver stödet en kort tid, andra länge eller hela livet. Det är inget misslyckande.

Att ibland kunna bekräfta sig själv kan hjälpa

Samtidigt mår vi ofta bättre om vi också kan bekräfta oss själva. När vi ständigt söker andras godkännande ger vi dem makt över vår självbild. Ingen annan kan förstå oss fullt ut. Människor har olika erfarenheter, värderingar och sätt att se på livet. Och den som stöttar oss kan flytta, dö eller gå en annan väg. Därför behöver vi öva på att själva säga: Jag vet vad jag har upplevt. Jag har ett värde. Jag gör så gott jag kan. Den egna bekräftelsen ersätter inte kärlek och stöd, men den ger oss en tryggare grund.

Att alltid klara sig själv inte alltid bra

Män söker i genomsnitt mer sällan hjälp för psykisk ohälsa än kvinnor. Krav på att vara stark, tyst och självständig kan bidra till att lidandet växer. Det kan öka risken för missbruk, självmord och i vissa fall våld mot sig själv eller andra. De flesta människor med psykisk ohälsa är dock inte våldsamma; våld har nästan alltid flera orsaker. Att tala med någon och söka vård kan därför vara både modigt och livräddande.

Vi lever livet baklänges

När det känns tryggt kan det också hjälpa att våga lite: ta ett litet steg mot livet i stället för att alltid lyda ångestens varningar. Men mod får aldrig bli ännu ett krav. Ibland är det modigaste att vila, be om hjälp och låta någon annan bära en bit av bördan.

Den danske 1800-talsfilosofen Kierkegaard skrev att vi lever livet framåt men förstår det bakåt. Facit kommer aldrig i förväg. Det enda sättet att få veta om något går är att göra det. Därför måste vi, som han sade, gång på gång göra ”the leap of faith”. Kasta oss ut. Våga lite. Leva.

Text: Oskar Brandt
Bild: Oskar Brandt med hjälp av AI

Originaltexten publicerade SocialPolitik 2025-06-03.