Det sägs att vi får de ledare vi förtjänar. Men ibland undrar jag om vi snarare får de ledare vi tål, i en värld där politiken blivit mer yta än innehåll.
Att Donald Trump tog Vita huset och att Jimmie Åkesson tog sig till maktens korridorer är kanske ingen gåta. Det började långt tidigare, med något så trist som företagsorganisation och nationalekonomi.
Råaste kapitalismen en krutdurk
På 1800-talet var Otto von Bismarck en av de första makthavarna som förstod att kapitalismen i sin råaste form var ett recept på revolution. Arbetare utan trygghet blir till slut farliga.
Lösningen? Storföretag erbjöd industrins folk pension, sjukförsäkring och stabila arbeten. Organisationerna byggde på fasta hierarkier som prioriterade lojalitet, know-how, erfarenhet och långsiktighet. Ledaren var inte där för att vara charmig, utan för att hålla systemet ihop.
John Maynard Keynes fyllde senare på med sina idéer om att staten skulle bromsa lågkonjunkturer och hålla efterfrågan uppe.
Resultatet? Ett samhälle där även de längst ner på stegen kunde hoppas på en bättre morgondag.
Vinsterna krympte
Men på 1970-talet blev modellen för effektiv. Vinsterna krympte när alla arbetade som de skulle och maskinerna aldrig strejkade.
Kapitalet sökte nya vägar och fann dem i nyliberalismen och finanskapitalismen. Företagen byggdes om.
Från Bismarcks stabila arméliknande företag gick vi till spjutspetsorganisationer. I dessa blev kreativitet, flexibilitet och snabbhet slagord.
Cheferna började likna inspiratörer mer än administratörer. Ledarna skulle likt i en religion omvandla oss från ofullkomliga till ”perfekta” men ständigt flyttbara, utan trygghet men med en passionerad företagsvision.
Själen i arbetsplatsen försvann
Men de flesta av oss vill inte vara med i ett startupdrama med ständig omorganisation. Vi vill ha ett arbete som ger trygghet och tid till familjen.
När spjutspetsarna tog över förlorade vi tre saker: lojaliteten till arbetet, tilliten till kollegor och kunskapen som försvann när folk slutade innan de ens hunnit få en namnskylt.
Likriktningens färgstarka meningslöshet
Och mitt i detta – en ny sorts meningslöshet. Vi handlar bilar som Audi och Skoda, byggda på samma plattform men med olika emblem och prislapp. Vi scrollar bland tusentals låtar men hittar inget som känns nytt. Det kallas för guldplätering.
Och i politiken? Där är förpackningarna olika men innehållet ofta likartat. Reagan och Clinton, höger och vänster, men ändå lika fixerade vid tillväxt och marknadslogik.
Samma sak här hemma. Sossarna och Moderaterna roterade på scenen medan klyftorna växte.
När det inte spelar någon roll vad du väljer, väljer du till slut någon som river hela monopolet.
Spännande jokrar ritar om spelplanen
Amerikanarna valde Trump, svenskarna valde Åkesson. Jokrar som lovade att rita om spelplanen.
Kanske var det därför som Biden, trots att han bromsade inflationen och faktiskt innan Gaza bidrog till lugnare världspolitik, till slut förlorade valet. Hans öknamn – Sleepy Joe – kanske säger mer om vår samtid än om honom.
Under Biden kunde amerikaner och världen sova tryggare om nätterna. Men trygghet säljer sämre än kaos, särskilt när kaoset bjuder på bättre TV.
Folket vill vara delaktiga
Vad gör vi då? Politiken måste handla om att leverera fred, välfärd och mänskliga rättigheter, men också ge något mer.
Politiken måste presentera oss med verkliga val och en känsla av att vi kan påverka våra liv och samhällets riktning.
Annars fortsätter vi nog många att rösta på den som kastar mest färgglada bollar i luften – oavsett om de landar mjukt eller spricker som såpbubblor av blod.
Källor och lästips:
Richard Sennett, Den nya kapitalismens kultur (2007), https://www.bokus.com/bok/9789173893077/den-nya-kapitalismens-kultur
Jan Wiklund, Om hur de producerande storföretagen förlorade sin makt, https://gemensam.wordpress.com/2024/07/22/om-hur-de-producerande-storforetagen-forlorade-sin-makt
5 kommentarer
Det är lätt att döma ut typer som Trump. Men åtminstone skäller de ut dem som har vanstyrt oss i 30-40 år. Det är alltid något. Även om det är okonstruktivt.
Skillnaden mot för hundra år sen är att då fanns det massorganisationer som styrdes av de missgynnade. Det finns inte längre. Och utan såna kan vi inte åstadkomma mer än grimaser.
Asef Bayats bedömning av varför den arabiska våren misslyckades gick ut på detta: det fanns inga massorganisationer där det kunde uppstå en ny praktik som var stark nog att påverka samhället. Man kunde slå hål på makten, men i hålet dök det bara upp opportunister som fortsatte med den gamla praktiken, fast lite mer brutalt.
Till en början skulle jag vilja se lite mer fysiska möten där det diskuteras vad man kan göra åt aktuella frågor som plågar en. Fysiska möten blir man ofta stark av, man känner sig som ett *vi*. Medan man på sociala medier bara orkar gnälla och kommer aldrig fram till nåt.
Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/metoder/riter.html
Hur skall vi få till fysiska möten? Kan man få till studiecirklar på bredare front? Jag går på en filmkurs och där ser man att de flesta även om de är ytterst välutbildade och kunniga inte är de vinnare på aktie- och fastighetsmarknaden vi alla sägs vara.
Börja ändra på nåt. Gärna på arbetsplatsen, se https://francesblogg.com/. Ett lite starkare kollektiv där kan göra mycket annat också.
Den nya vägen inom industrin till framtid började på ett stort bilföretag i Göteborg på 80-talet
Vd uppmanade chefer att studera ledarkapet i ny bok
In Search of Excellence är en bok skriven av Tom Peters och Robert H. Waterman Jr. Den publicerades första gången 1982, sålde tre miljoner exemplar under sina första fyra år och var den mest spridda monografin i USA från 1989 till 2006.
En av de framgångsrika teserna var:
– de företag och verksamheter som har de lägsta kostnaderna ÖVERLEVER!!!!
Det spreds snabbt snabbt inom sjukvården och inom världen. Magra organisationer gällde.
Operativ personal minskade genom permitteringar. Förlusterna växte när kompetens förlorades.
Paradoxalt nog ökade kostnaderna Kvalitetsbrister i fordon orsakade problem för kunder.
Hela åtstramning i politiken fortsätter än idag i kortsiktig tänkande.
Centralstyrda organisationer kräver mer kontroll och administration som belastar det operativa arbetet.
Stress och utmatning föder ohälsa och ökar sjukvårdskostnader.
Du kan så mycket.