Underkastelse och total lydnad är det enda rätta. Det budskapet pumpar Hollywood-filmerna ut. Och exemplen på vad som kan hända dem som inte lever efter normen är många – och hemska.
MISSNÖJE MED BUDSKAPET i väldigt många amerikanska filmer grep mig än en gång, när jag nyligen såg videofilmen Uppdraget (2003). Filmen verkar se med skepsis på möjligheten att det kan vara nyttigt att ifrågasätta en orättvis ordning.
Skurken i filmen är Walter Burke (Al Pacino), lärare för de nyantagna eleverna vid CIA:s agentskola. Denne lärare har inte bara vågat kritisera de tuffa tjänstgöringsvillkoren vid CIA. Burke blir dessutom i slutet en förrädare som sålt ut sin lojalitet mot fosterlandet och CIA. Filmen misstänkliggör dem som vågar uttrycka kritik mot samhällets ordning. Som tur är avslöjar filmens lydige hjälte James Clayton (Colin Farrell) Burkes usla svek. Ordningen segrar när poliserna i slutscenen lyckas skjuta ihjäl Burke, filmens olydige kritiker.
Bara skurkar ifrågasätter ordningen
I många amerikanska filmer är skurken den som vågar sabla ned på ordningen. Ropet på något annorlunda slutar inte sällan i inbördeskrig eller våldsam kriminalitet. Brottslingen kan bara undvika det slutgiltiga straffet genom ånger, bot och underkastelse.
Stumfilmen The Birth of a Nation (1915) var en tidig Hollywood-produktion. Den betonar olyckan för de vita i det amerikanska inbördeskriget. Dessutom hyllar filmen Ku Klux Klan och ser på afroamerikaner som en anarkistisk och bångstyrig hop. Det var inte lika viktigt att det amerikanska inbördeskriget ledde till att afroamerikanerna fick mänskliga rättigheter. Lydnad är idealet. Till amerikanernas försvar väckte filmen stort rabalder redan då den släpptes. Hollywood har lärt sig sin läxa och hyllar i sina alster inte längre Ku Klux Klan. Men ordning i leden skall det ändå vara.
Förvirrat ungdomsuppror slutar i död och tragik
I Rebel without a cause (1955) gestaltar ”Jim Stark” (James Dean) en oordnad och förvirrad yngling som befinner sig i revolt mot föräldrarna, samhället och sig själv. Den största lisan i livet är flickvännen Judy (Natalie Wood) och den kanske än mer osäkre skolkamraten Plato. Ett gäng i skolan trakasserar Jim, vilket får fatala följder. För att försvara sitt rykte måste Jim delta i ett chicken race (en kappkörningstävling). Det gäller att köra mot ett stup och vara den som sist hoppar ur bilen. Gängledaren Buzz, Jims motståndare, fastnar dock med ärmen i bilen, kör utför stupet och dör. Detta gör att Jim och hans två vänner hamnar i delo med Buzz gäng.
Jims vän Plato råkar skjuta en i gänget. I slutet av filmen underkastar sig Jim och Judy ordningsmaktens representanter och överlever. Polisen som omringat huset där vännerna gömt sig skrämmer dock Plato rejält. Plato viftar med sitt vapen. Poliserna känner sig hotade och dödar honom.
Det som i verkligheten sannolikt hade varit en stökig men oblodig ungdomsrevolt slutar i filmen med våld och ond, bråd död. Filmen är baserad på en sann historia. Men varför valde filmskaparna inte valde en historia där priset för ett vanligt tonårsuppror var mindre kostsamt?
Dyrt pris för Charlie Chaplins kritik
Charlie Chaplin vågade vara upprorisk i sina komedier och utmana etablissemanget. Filmerna ifrågasatte många gånger trovärdigheten i den amerikanska drömmen. I Monsieur Verdoux (1947) gick Chaplin ett steg längre och antydde träffande nog sambandet mellan krig och storfinans. Detta personliga mod att yttra en samhällskritisk åsikt satte dock igång en hetsig diskussion. Efter lanseringen av sin nästkommande film Rampljus (1952) fick Chaplin därför fly till en långvarig exil i Schweiz. Här verkar makten i samhället ha förenat sig med det övriga Hollywoods traditionella ideologi och straffat ifrågasättaren även i verkligheten.
En perfekt krigare viktigare än besättningens liv
Ingen exil drabbade dock Ridley Scott som regisserade Alien (1979). I filmen får vetenskapsofficeren Ash besättnningsmännen på rymdskeppet Nostromo att riskera livet i jakten på en rymdvarelse som skulle kunna vara den perfekta krigaren. Ägaren till företaget som skickat ut Nostromo har nämligen i hemlighet sagt till Ash att fångsten av denna rymdvarelse är viktigare än alla andra prioriteringar. Detta inkluderar besättningens liv. Ripley (Sigourney Weaver) leder mot Ashs vilja kampen mot företagets grymma påbud. Genom att endast låta den kritiska Ripley överleva rymdäventyret, är Alien en av få amerikanska filmer som vågar utmana tron på att man omdömeslöst bör lyda auktoriteter. Filmen visar också att producenterna av sådana här alster inte alltid som Chaplin behöver lida för sin frispråkighet.
Inte heller i filmer som Matrix (1999) och Fight Club (1999) förlorar rebellerna. De får dock betala ett våldsamt pris för sina nydanande idéer och samhällskritiska funderingar. Publiken som ser sådana filmer känner sig möjligtvis inte beredd, att bli så våldsam som filmerna antyder att olydiga fritänkare är.
Den spännande roadmovien Thelma & Louise (1991) visar hur också kvinnors olydnad och längtan efter frihet kostar för mycket för att vara värd priset. Filmens rebelliska hjältinnor Thelma (Geena Davis) och Louise (Susan Sarandon) smiter iväg på en kort utflykt från sin inrutade vardag. I en grön Thunderbird ger sig kvinnorna av utan att ens fråga Thelmas tyranniske make om lov.
– Jag får fan aldrig göra något kul för honom, konstaterar Thelma. Jag ska bara sitta hemma, medan han är ute och gör Gu’ vet vad.
Ont slut på kvinnouppror
De skrattar, men detta uppror mot makens maktställning kommer att sluta tragiskt. Händelse efter händelse under utflykten lär hjältinnorna hur svårt det är för kvinnor att ensamma bege sig ut i männens värld. Ett besök på en nattklubb slutar med att Louise tvingas rädda Thelma från ett våldtäktsförsök. Mannen som försökt våldta Thelma förolämpar Louise. Louise kan inte hantera sin vrede och skjuter ihjäl denne sexistiske patriark. Nu måste kvinnorna fly lagens långa arm.
Under flykten stöter de på en serie vidriga män. Efter att en ung, förförisk gentlemannatjuv stulit deras pengar, driver nöden Thelma att råna en butik. Polisen sätter nu in alla sina krafter för att fånga dessa kvinnor som vantrivs i manssamhället.
Kvinnor får inte läxa upp sliskiga lastbilschaufförer
Thelma och Louise råkar om och om igen ut för en sliskig lastbilschaufför. Till slut läxar de upp honom för hans sätt att behandla kvinnor. Jakten på dessa våldsamma och ifrågasättande kvinnor fortsätter. Till slut lyckas poliserna omringa dem, men erbjuder dem ändå möjligheten att ge upp. Thelma och Louise föredrar att köra utför ett stup i Grand Canyon för att deras äventyr inte ska ta slut. Detta dyra pris betalar kvinnorna hellre än att återvända till underkastelsen under männen. Filmens budskap tycks vara att kvinnorna vann sin frihet. Jag undrar om inte detta sker till ett pris som är högre än vad publiken är villig att betala.
Den som inte står ut med bilköer är en skurk
Även i filmen Falling down (1993) är priset för minsta missnöje med ordningen är osedvanligt högt. William Foster (Michael Douglas) sitter fast i världshistoriens segaste bilkö. Och det bakom en bil med registreringsskylten ”Eat shit!”. Foster tappar tålamodet en gång för alla. Stressad överger huvudpersonen sin bil mitt i den stillastående trafiken i det solheta Los Angeles för att hinna i tid till dotterns födelsedagskalas. Förödmjukelse efter förodmjukelse möter Foster.
Viktigt att kunna hantera problem
Han har svårt att hantera de problem som en vanlig medborgare enligt filmen bör stå ut med. Filmens antihjälte vandaliserar en butik för att den tar ut orimligt höga priser. En snabbmatsrestaurang vägrar sedan servera honom frukost bara tre minuter efter serveringstidens utgång. Då löper Foster amok. Vår upprorsman mot ordningen blir vansinnig och tvingar under vapenhot till sig mat. Den skogstokige Foster kan senare heller inte hantera sin ilska gentemot en nynazistisk ägare till ett militärt överskottslager.
Fosters oresonliga våldsdåd är svåra att förstå. Protagonistens irritation över sega bilköer kan nog ändå många känna igen sig i. Men detta missnöje leder till Fosters bärsärkagång. Som tur är lyckas polisen Prendergast i slutet av Falling down slutgiltigt sätta stopp för vår lättretade antihjälte. Man får inte bli galen av att möta världens ofullkomlighet. Minsta missnöje kan leda till de mest vådliga konsekvenser.
Människors önskemål ofta osakliga
I Bruce den allsmäktige (2003) är ännu en amerikan inte tillräckligt nöjd. Jim Carrey spelar tv-reportern Bruce. Hjälten klagar ständigt hos Gud över sin lott i livet, hur hans lägenhet inte är tillräckligt fin och uppdragen som reporter alltför tramsiga. Gud blir förtretad. Bruce får Guds krafter för att vår skapare vill se om vår gnällspik kan göra jobbet bättre. Efter att bland annat ha förstorat sin flickväns bröst, inser Bruce att människornas önskemål inte alltid är sakliga. Sensmoralen är att allt skulle bli bättre om folket producerade sina egna mirakel istället för att be Gud om hjälp. Analogin till John F. Kennedys installationstal känns tydlig för mig. ”And so, my Americans, ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country.”
Att alltid lyda är det enda rätta
Många amerikanska filmer misstänkliggör den som tror på något annorlunda eller som handlar i strid med normerna. Det spelar ingen roll om ordningen skurken kritiserar är orättvis. Sådant bör den vanlige medborgaren stå ut med. Därför får publiken ofta se hur de som gör uppror mot överhetens påbud också börjar begå hemska brott. Vi får se polisen jaga de upproriska nidingsmännen till det bittra slutet. Illgärningsmännens enda hopp om överlevnad är kapitulation under ett kallt, hårt och ofta ojämlikt system.
Biobesökarna arbetar hårt för att få råd att njuta av sådana här filmer. Ändå är dessa skådespel ofta bara förtäckta uppmaningar åt publiken att lyda överheten och prestera utan att ifrågasätta. Men vem är väl jag att våga vara missnöjd med denna suveräna ordning?
Oskar Brandt
– Ursprungligen publicerad i tidskriften Widescreen i mars 2004.
2 kommentarer
Ett Hollywoodschema som alltför sällan uppmärksammas är dess moralpositionering. Dvs att intressekonflikter positioneras som en strid mellan Onda och Goda, gärna också med ett Offer med i spelet.
Det är fruktansvärt destruktivt. Som Wolfgang Streeck säger:
”Det verkar anmärkningsvärt enkelt att övertyga dagens yngre generation om att världen är uppdelad i gott och ont och att det är vår plikt att bekämpa det onda, även om det kostar tusentals, om inte miljoner, människoliv – för ”rättvisans” skull.”
Nu senast har Natoländerna lovat varandra att avsätta 5% av BNP till militären, för att bekämpa ”ondskan” som står på lur och bara väntar på att kasta sig över oss. Dvs dubbelt så mycket som under det senaste kalla kriget. Givetvis kommer det att tas från allt annat i statsbudgeten.
Helt i onödan. Men Hollywoodschemat kräver det.
Fruktansvärt