I den franska revolutionens virvlar var det inte bara en strid mellan ofrälse och adel. 14 juli 1789 stormade folket Bastiljen. Detta var ett gammalt fängelse och symbol för förtryck. Men viktigare var att byggnaden satt på mycket vapen och krut som folket behövde för att få igenom sin vilja. Kungamakten i Frankrike var en absolut monarki. Kungen hade all makt och hade fått denna av Gud. Den katolska kyrkan hade stort inflytande. Präster och adel var befriade från skatt och kunde ibland också driva in skatter för egen vinning. Frankrikes skattebörda vilade helt på tredje ståndet eller de ofrälse som var bönder och borgare. Dessa var utestängda från statens ämbeten, som bara adeln och prästerna hade tillgång till.

Kungen motsatte sig industrialiseringen

Den industriella revolutionen hade sedan länge gjort England ekonomiskt starkt, men den franske kungen, Ludvig XVI, kämpade emot den nya tiden. Den industriella revolutionen markerar en övergång från jordbruks- till industrisamhället. Först kom manufakturer och förlagssystem. Manufakturer och förlag var mindre och gjorde saker för hand. Manufakturer hade specialiserade delar för arbete, medan förlag gav arbetsmaterial till hantverkare att göra hemma. Manufaktur- och förlagstillverkning skedde inte i så stor skala som industrier och fabriker. Liknande revolutioner mellan förespråkarna för den industriella revolutionen och representanterna för den gamla ståndsordningen ägde rum i många länder under dessa sekel och i England på 1600-talet. I dagens utvecklade industrisamhälle finns industrier och fabriker. De är stora platser där många människor arbetar tillsammans för att göra mycket av samma sak på ett förenklat, likartat och snabbt sätt. De anställda använder maskiner för att göra produkter i stor mängd, som bilar eller leksaker.

Många fransmän ville införa ett kungadöme begränsat av lagen och erövra rättigheter åt de ofrälse. Den gamla samhällsordningen, l’ancien régime, med en absolut kungamakt och adel och präster med privilegier hade under 1700-talet blivit alltmer föråldrad. Skatterna var orättvist fördelade både klassmässigt och regionalt. Den jättelika statsapparaten hade blivit ett självändamål för en privilegierad ämbetsmannaklass. Skillnaderna mellan hovets och högadelns slösaktiga lyxliv och de stora massornas halvsvält gav upphov till missnöje.

De högre stånden ingen enhetlig grupp

Men även inom det första ståndet fanns det många som ville få till ett systemskifte. Adeln var inte en enhetlig grupp. I den fanns delar som ville göra styrelseskicket mer begränsat av lagen. Bland borgarna fanns dessutom många som ägde mark under samma villkor som aristokratin, samtidigt som det fanns adelsmän som utan vidare kan betraktas som företagare med borgerlig livsstil. Benämningar som ”folket”, ”arbetarna” eller ”bönderna” är därför inte riktigt lämpliga.

Missväxt, dyrtid och arbetslöshet

1788 drabbade en missväxt Frankrike. Priset på mat steg. Folk kunde köpa allt mindre för sina pengar. En kris inom handeln och förlagsindustrin (ett slags prototyp till senare fabriker) ledde till att arbetslösheten ökade. Det fanns inga pengar från samhället till dem utan arbete på den tiden. Vintern blev mycket hård. Folk bröt sig in i hus och förråd för att skaffa mat och tak över huvudet. Franska staten under kung Ludvig XVI hade hamnat i penningbrist. Han fick sammankalla folkets beslutande församlingar, generalständerna, för första gången sedan flera hundra år. Historien om denna period rör mer än om upproriska och hungrande fattiga som krävde sin rätt. Vissa borgare och till och med adelsmän deltog sida vid sida i ansträngningarna att avskaffa den gamla ordningen, känd som ”l’ancien régime.” Upprorsmakarna ville inte bara ändra på samhället utan också frigöra adelsmännens förmögenheter. Det adliga kapitalet ville revolutionärerna bruka i den framväxande, franska industriella revolutionen.

Att många adelsmän sedan fick sätta huvudet till under bland annat giljotinen berodde inte på att alla adelsmän var emot den industriella revolutionen utan på att maktkamp uppstod under upproret. Även en hel del ofrälse fick beträda schavotten och dö under Franska revolutionen.

L’ancien régime: den gamla ordningen

L’ancien régime, eller det gamla styrelseskicket i Frankrike fram till slutet av 1700-talet, innebar strikta hierarkier (klasskillnader) och ojämlikhet. Samhället bestod av tre stånd eller klasser: adel, prästerskap och ofrälse.

Adeln och prästerskapet utgjorde den högsta och mest privilegierade klassen. De åtnjöt många förmåner, inklusive skattebefrielse och monopol som till exempel till välavlönade statliga ämbeten. Ofrälse, däremot, bar den tyngsta skattebördan och hade inte mycket rättigheter. Men de ofrälse bestod av olika grupper som rika borgare med en aristokratisk livsstil, små hantverkare och företagare, storbönder, självägande bönder och fattiga lantarbetare. De stora skillnaderna i livsvillkoren blev alltmer ohållbara.

Det gamla systemets kollaps

Mot slutet av 1700-talet bidrog fler saker till den gamla ordningens kollaps. Den franska kronan var i ekonomisk kris. Landet hade fört kostsamma krig under 1700-talet, till exempel Amerikanska frihetskriget. Detta ledde till stigande skatter och ökade den ekonomiska pressen på de ofrälse. Ofrälse började uttrycka sitt missnöje över den ojämlika fördelningen av skatter och privilegier. Upplysningstiden hade fört med sig filosofiska idéer om rättvisa och mänskliga rättigheter. Dessa idéer hade fransmännen och européerna tagit till sig när de sett att friare, lekfullare, jämlikare, bekvämare och mer förlåtande samhällen var möjliga i Nya Världen. Nya Världen var de områden utanför Europa, Afrika och Asien som européerna hade börjat upptäcka och erövra sedan 1500-talet.

Möjligheter att tjäna pengar

Vissa borgare och även en del adelsmän insåg att det fanns möjligheter att starta lönsamma företag om de avskaffade det feodala systemet. De ville frigöra adliga rikedomar. Dessa förmögenheter hade tidigare varit mer bundna i feodala strukturer. Adelsmän hade inte fått bedriva handel eller varutillverkning hursomhelst. De rika bland upprorsmännen ville satsa sina pengar i den industriella revolutionen.

Den industriella revolutionen i Frankrike

Den industriella revolutionen kom till Frankrike på sitt sätt. Till skillnad från Storbritannien, där industrialiseringen började med textilindustrin och användningen av ångmaskiner, var den franska industrialiseringen mer mångsidig men inte heller lika långt utvecklad. Frankrikes industrialisering inkluderade olika sektorer som textilproduktion, gruvdrift, järn- och stålproduktion samt andra områden.

År 1789, när den franska revolutionen bröt ut, hade Frankrike sett en viss tillväxt inom industrialiseringen, men den var fortfarande i sin linda. Fabriker och manufakturer hade börjat växa fram, men de var relativt små och inte samordnade som i mer industrialiserade områden som i Storbritannien. Teknologiskt och vad gäller vägar och annat som sammankopplade landet, hade Frankrike en bit kvar att gå för att hinna ifatt sina grannar.

Behov och utmaningar 1789

Vid tiden för den franska revolutionen stod industrialiseringen i Frankrike inför flera utmaningar. Frankrike låg efter vilket hindrade fransmännens förmåga att tillverka varor och tjänster effektivt och att sälja dessa internationellt.

Revolutionen skrämde människor som hade kunnat ge pengar till satsningar på tillverkning och handel. Detta störde ekonomin.

Det var inte helt lätt att få fram tillräcklig och kunnig arbetskraft för Frankrikes växande verksamheter.

Efter revolutionen 1789 angrep strax flera grannstater det revolutionära Frankrike. Det pressade revolutionärerna att snabbt stärka Frankrikes ekonomi och militär. Regeringen prövade papperspengar, assignater, och sedan mandats territoriaux. Dessa gav handlingsutrymme oberoende av silver och guld. De fungerade först men överutgivning utöver landets produktivitet och krigen gav hög inflation. Samtidigt rationaliserade revolutionen staten och införde värnplikt samt meritokrati. Särskilt värnplikten gav utrymme att skapa arméer större än tillgången på silver och guld. Grannländernas krigskassor var ofta begränsade av silver och guld.

Napoleonkrigen spred civilrättssamlingen Code Napoléon med rationella reformer. Dessa skulle effektivisera styrning och rättsordning i Europa även efter Waterloo. Frankrike förlorade till slut när krigen blev för många. Motståndet växte särskilt i Spanien och Ryssland. Förlusterna översteg till slut förmågan till nyrekrytering. Erfarenheten visar att militär och ekonomi måste vila på produktiv förmåga och social acceptans från dem man vill härska över.

Att få råd till modernisering

Att skaffa pengar för att satsa i handel och tillverkning var en utmaning, särskilt med den ekonomiska osäkerhet som rådde. Den franska revolutionen var långt ifrån en enkel konflikt mellan ofrälse och adel. Den inbegrep en samling av händelser och aktörer, inklusive borgare och adelsmän. Dessa ville avskaffa l’ancien régime av olika skäl. Industrialiseringen hade börjat ta form i Frankrike, men den stod inför en mängd utmaningar som Frankrike behövde övervinna. Där passade l’ancien régime inte in. Franska revolutionen avslutades dock först med en annan typ av envälde, Napoleons kejsardöme. Revolution skulle följa på revolution till mitten av 1800-talet. I det sista upproret vann kungavännerna. Men Frankrike blev ändå en republik för landet kunde inte enas om vilken kungaättling som skulle få bli monark. Men Franska revolutionen förde ändå Frankrike kraftigt in på vägen mot ett modernt och mer effektivt samhälle. De erövringskrig som kejsar Napoleon förde i Europa spred också moderna idéer som metersystemet, kilogram och mer rättssäkra lagsystem. Franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och solidaritet skulle också bana väg för demokratirörelserna under 1800- och 1900-talen.

Författaren Oskar Brandt

Författaren har en journalistexamen från JMG vid Göteborgs universitet och en fil mag i historia och latin från samma universitet med ett utbytesår vid University of Wales, Lampeter. 2020 kom han ut med boken ”Överlevnad – för samhället och människorna”. Den beskriver förändringen av produktivsystemet och livsvillkoren i Sverige men delvis också i Västerlandet sedan 1970-talet.