Den som mjuknar får tillgång till klokheten

Körledaren kliver fram och ler. “Cohens Hallelujah handlar om sinnesfrid”, säger hon. “Inte om perfektion, utan om att acceptera röran och låta de små lyckostunderna få landa.”

En lekfull, avslappnad hjärna arbetar bättre

Jag andas ut. Orden borrar sig in och påminner om Your Brain at Work av David Rock. Han visar att hjärnan jobbar sämre när man tar allt på för stort allvar. Den löser problem bättre när man är snäll mot den, låter den strosa runt och gör något rofyllt. Därför skapas de bästa idéerna inte vid deadlines utan när man går en promenad, duschar eller stirrar planlöst ut genom ett fönster. Sedan löser hjärnan problem bäst under pauser. Under fokusperioder på en sak åt gången kan vi verkställa lösningarna. Men då fungerar inte problemlösningsförmågan så bra. Var sak har sin tid.

Ojämlikheten får samhället att kollapsa

Jämlikhetsanden av Kate Pickett och Richard Wilkinson poppar upp i minnet. Den förklarar hur ojämlikhet får samhället att nästan kollapsa av stress. Våra hjärtan bär oro som borde ligga hos politiken, inte hos individen. Satiren skriver nästan sig själv: ett samhälle som skapar press försöker sälja mindfulnessappar mot just den pressen – som om man kunde blåsa ut en skogsbrand med en sugrörsdrink.

Medkänsla får hjärnan att må bra och fungera

Sedan kommer Compassioneffekten av Christina Andersson. Hon visar att självkritik stänger ner hjärnan. Medkänsla öppnar den. Att tänka på något positivt eller att tänka att det mesta är normalt så länge man i vid mening gör så gott man kan. Misstag ingår i allas liv.

Den som pressar sig tappar omdömet

Det terapeuter ofta kallar “slöhet” i rätt dos är neurologiskt smart: hjärnan behöver vila, valpighet och små pauser för att fungera. Den som pressar sig tappar omdömet. Den som mjuknar får tillgång till klokheten. Man blir mer människa när man gör något som går bortom en själv.

Träning i rätt dos lyfter sinnet

Två träningspass i veckan räcker för mig – styrka och kondition som håller kroppen stabil – och promenaderna andra dagar ger rytmen som psyket kräver. Ett liv i huvudet fungerar inte. Kroppen måste bära tankarna, annars blir tankarna för tunga.

Lyssna på dina varierande behov

Här lyfter Transcend av Scott Barry Kaufman. Han återuppväcker Maslow men vrider hela teorin rätt. Behoven ligger inte som en stege. De rör sig, fladdrar, byter plats och följer livets skiftningar. Vi pendlar mellan trygghet, relationer, utforskande och mening. Högsta nivån handlar inte om egots självförverkligande, utan om att bidra till helheten – familjen, samhället, naturen, andra människor. Man blir mer människa när man gör något som går bortom en själv.

Blunda räcker långt

Sömnproblem? Andas genom näsan ner i magen och ut lugnt genom näsan och släpp alla tankar. Hjärnan får mycket av sitt sömnbehov bara genom att ligga ner, blunda och vila.

Acceptans inför att du kan inte styra resultatet

Och när man försöker hålla ihop allt detta – arbete, relationer, kroppen, samhället, alla krav – då hjälper bara SOAS: Stanna. Observera. Acceptera. Släpp taget. Det dämpar inte världen men det släpper taget om illusionen att man kan styra resultatet. Man styr bara insatsen.

Tillit lugnar hjärnan

Tillit hjälper också. För den som tror på Gud kan tilliten vila där. För den som inte gör det kan tilliten ändå landa i något stillsamt: att livet fortsätter, att solen har gått upp varje morgon hittills, att man trots allt har tagit sig ända hit. Ibland räcker det att tänka “det får bli som det blir, och jag gör det jag kan”.

Lagom press

Man bör inte strunta i allt. Man gör det man kan för att skapa en vardag som håller ihop med samhället. En sysselsättning som känns rimlig, en rytm som bär. Pressen kommer ändå ibland, för den är en del av livet. När den kommer hjälper acceptansen. Inte för att den tar bort all press, utan för att acceptansen gör det lite mindre outhärdligt att hetsen finns där.

Mamma sjunger första tonen i Hallelujah. Min bröstkorg sjunker ner. I det ögonblicket förstår jag vad Cohen menade. Det är inte en sång om seger. Det är en sång om att stå i röran, skratta lite åt den och ändå känna värmen från allt som fortfarande går att älska.