Stenhuggaren med hjärtat till vänster

Minnen av morfar

Det var något i hans blick. En blandning av galghumor och envishet som lös som solen som reser sig i gryningen.

Verner Lindblad blev en stenhuggare som slog sig ned på Söderlingsgatan i arbetarkvarteret Majorna i Göteborg. Han hade växt upp med drömmar han inte fick följa. Verner hade läshuvud men familjen hade inga pengar till studier. Istället blev det ett liv bland hammare, mejslar – och politiska övertygelser som växte sig allt starkare med åren.

Prästernas lyxliv upprörde

Han var socialdemokrat, men utvecklades till ateist och kommunist när han såg prästernas lyxliv i kontrast till arbetarnas slit. Verner var full av kärlek till sin fru Inga och barnen Ann samt Charlie. Trädgården i Landvetter förvandlade Verner med sina bara händer från kohage till ett blomstrande paradis med byssja, altan och en storslagen utsikt över skogen och bergen runtomkring.

Stenhuggaren sportade i sin ungdom och byggde en sportstuga med sina vänner. Han var full av humor och levererade ofta finurliga sentenser. Det sistnämnda ofta med ett snett leende:

– Jag erkänner gärna att du har rätt – men aldrig att jag har fel, kunde han säga när hustrun Inga suckade över hans envishet.

Under andra världskriget tjänade Verner som inkallad soldat. Han var väldigt arg och upprorisk inombords över att behöva visa respekt mot de tyska officerarna som transporterades genom Sverige.

Snäll men gärna ilsk i diskussioner

I diskussioner med andra särskilt om de rörde solidaritet kunde Verner som annars var väldigt snäll bli väldigt ilsk. Men när han bjöds hem till sin chef på middag lugnade han ner sig i samtalen men kröp absolut inte.

När pengarna blev knappa i slutet av månaden sa han:

– Aldrig har det vart nåt. Men nu är det slut.

Och när frun Inga oroade sig för att vara för rund:

– Då är det bara mer av Inga att älska, sade Verner till henne då.

Magsår och oregelbundna anställningar

Verner hade magsår, arbetade oregelbundet och var ofta sjuk. Men han satte ändå barnen främst:

– Jag äter hellre själv än ser mina barn svälta.

Hans dotter Ann fick ett tag en pojkvän från en rikare familj. Hos Inga och Verner åt man sig mätt på potatis och sås men fick lite grönsaker och lite kött också.

— Môlar du i dig suglet pojk? sade morfar upprört när Anns pojkvän tog för sig för mycket av köttet.

En fristad om somrarna

Stugan i Landvetter blev familjens fristad om somrarna. Dit cyklade Verner under de varma månaderna från stationen i Landvetter efter tågresan från stan. Då hade denne stenhuggare först cyklat till stationen i Almedal från arbetet i Västra Kyrkogården i Göteborg. På äldre dar blev han arbetsledare för Majornas stenhuggeri och fick tjänstebil. Verner och hans arbetskamrat hade inte mycket pengar men införde lite tidigare än andra lediga lördagar på sommaren för att få vara mera på sina enkla sommarstugor. Då satt Inga och Verner på altanen under plasttaket och blickade ut över ljungen och fågelsången.

Tio-elva smörgåsar per dagen från frun

Inga gjorde ofta tio-elva smörgåsar till Verner att räcka hela dagen på arbetet. Verner och hans arbetskamrat åt dessa men på kafé där de köpte kaffe för att få komma in i värmen från utomhusarbetet en stund. En gång gjorde Verner sig en kvällsmacka och ville ha majonnäs på. Han kom till de andra i vardagsrummet och visade stolt mackan och sade:

— Vad ger ni mig för den här?

Sedan blev Verners min lite annorlunda när han satte tänderna i vitaminsalvan som han av misstag tagit istället för majonnäs.

Arbetare och konstnär

Denne arbetare var konstnär också. Skulpterade och målade. Verners pappa Ernst satt i kyrkofullmäktige och var fackligt aktiv. Ernst hade begåvade släktingar – där en av dem, en kvinna, Verners kusin, blev OS-medaljör i höjdhopp 1948. Verners morbror var operasångare utomlands men arbetade i Göteborg som hattmakare. Några var konstnärer som målade och en gjorde en skulptur till Majornas bibliotek. Morfar och hans kusiner umgicks dock nästan inget som vuxna.

Vår majbo hade vänner som också var konstnärsamatörer. De umgicks, skapade och diskuterade.

Stolt över sig och sin familj

Verner var väldigt stolt över när hans dotter läste på universitetet. Sonen Charlie tog å andra sidan först realen men fick sedan gymnasieexamen efter komvuxstudier. Men vår stenhuggare var lika stolt över sina egna praktiska kunskaper och sin stora, egeninhämtade allmänbildning. Kunde han någon gång med sina självstudier besegra sina barn i en diskussion, blev Verner mäkta nöjd. Denne majgrabb förstod inte varför hans barn joggade och idrottade, när han själv fick tillräcklig träning av sitt hårda arbete.

Det blev väldiga ordväxlingar vid matbordet mellan Verner som höll på ÖIS och Charlie som var trogen GAIS. När hettan var som mest påtaglig vid ett derby, blev Inga nervös.

Bacon och stekt ägg på ålderns höst

När Verner och Inga talade i telefon som unga, kunde han bli blyg och sätta luren mot högtalarna och musiken som kom från dem till mormors förtret. Med Inga vid sin sida fick Verner en trygg ålderdom.  De sista åren lagade mormor en ordentlig frukostlunch åt honom på bacon, stekt ägg och stekt potatis. Då var han lycklig. Men han dog plötsligt. En hjärnblödning i soffan. Han blev bara 71.

Men hans liv – det var rikt. Av kärlek, kamp, skratt och skapande. En livsberättelse som borde ristas i sten.

Reportage ursprungligen publicerat i Folket i Bild/Kulturfront nr 1-2026