Ojämlikheten gör oss sjuka – rika som fattiga

Under de senaste årtiondena har inkomstskillnaderna ökat markant, både globalt och i Sverige. I början av 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder. Men sedan dess har klyftorna bara vuxit. Samtidigt rapporterar vi allt mer stress, ökande psykisk ohälsa och social oro. Det paradoxala är att ojämlikhet tycks skada alla i samhället – inte bara dem som har minst. Det skadar även dem som har mycket av allt. Vad är det som händer när samhället blir mer orättvist? Finns det en väg mot ett friskare, mer jämlikt och kanske till och med lyckligare liv?

När klyftorna ökar mår vi sämre

Forskningen visar ett tydligt mönster: ju större klyftor, desto sämre mår befolkningen i snitt. Redan 2010 slog epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett i forskningsöversikten Jämlikhetsanden fast något viktigt. Länder med små inkomstskillnader har bättre hälsa och färre sociala problem – för alla samhällsklasser – än mer ojämlika länder. I jämlika samhällen är färre människor deprimerade eller drabbade av missbruk. Färre hamnar i fängelse. Till och med de rika känner sig tryggare och slipper barrikadera sig av rädsla för brott. Ojämlikhet skapar nämligen en grogrund för stress och misstro som sipprar genom hela samhällskroppen.

Sämre mental hälsa för yngre

En skrämmande indikator på vår tids stressnivåer är hur den mentala hälsan försämrats bland unga. En studie fann till exempel att en genomsnittlig gymnasieelev kring år 2000 uppvisade samma nivå av ångest som en psykiatrisk patient på 1950-talet. Och det har inte vänt sedan dess. Tvärtom pågår en fortsatt ökning av stress, ångest och nedstämdhet bland unga vuxna. I USA visar statistik att andelen som lider av ångestrelaterade diagnoser kan ha ökat från omkring 4 procent år 1980 till närmare 50 procent idag. En hel generation som mår psykiskt dåligt i en omfattning som saknar motstycke.

Den sociala väven blir skörare

Den sociala väven blir också skörare av ojämlikhet. När stress och psykologisk ohälsa breder ut sig försämras vår sociala förmåga och känsla av samhörighet. Ensamhet och misstro människor emellan ökar. I sin tur kan detta bana väg för högre kriminalitet. Forskare menar att hälsan påverkas negativt av varje steg vi tar nedåt i samhällshierarkin. För de grupper som hamnar i samhällets marginaler ökar även riskenför destruktiva banor eller brottslighet. Klyftorna skapar ett konstant stresspåslag. Det är kanske ett genetiskt arv från vår evolution. Ojämlikhet signalerar att gruppens sammanhållning och överlevnad är hotad. Som sociala varelser mår vi helt enkelt dåligt när vi känner oss orättvist behandlade eller åsidosatta. Därför är det farligt att socialförsäkringssystemen inte längre levererar tillräckligt skydd mot inkomstförlust vid sjukdom.

Även de rika drabbas av klyftorna

Det kanske mest tankeväckande med ojämlikhetens konsekvenser är att de inte stannar vid de fattigaste. Klassklyftornas följder sträcker sig ända upp i samhällstoppen. I riktigt ojämlika samhällen tenderar även välbeställda personer att vara mindre hälsosamma än sina likar i mer jämlika länder. Till exempel ser man mer livsstilssjukdomar som fetma och stressrelaterade problem även bland de rika i länder med stora klasskillnader. I USA, som är ett av de rikare men också mer ojämlika länderna, är det inte ovanligt att höginkomsttagare ändå lider av kronisk stress, utbrändhet eller missbruksproblem. Som Wilkinson och Pickett uttrycker det skänker varken konsumtionshets eller statusjakt något verkligt välmående – inte ens åt dem som vinner i tävlingen.

Sjunkande livslängd för alla

Även livslängden påverkas. I Sverige lever idag arbetarklassens människor i snitt ungefär tio år kortare än medel- och överklassen. Sådana gap är chockerande i ett modernt välfärdsland. Och tittar vi internationellt ser vi att extremt ojämlika miljöer drar ned förväntad livslängd generellt – även för de välbärgade. Orsakerna diskuteras: det kan handla om högre stressnivåer även hos dem som försöker behålla sina privilegier. I länder med klyftor oroar sig även rika sig för säkerheten och måste barrikadera sig i hemmen. Större klyftor är en förlustaffär för folkhälsan i stort. Som tidningen Nya Åland krasst summerade det bygger ojämlikhet upp en rad problem – från diskriminering och fattigdom till stress, otrygghet, ångest, ohälsa och tidig död.

Privilegier hjälper inte ens de rikaste

Jag tänker ibland på min egen fru. Hon kom till Sverige från ett krigshärjat land. Hon blev förundrad över hur väl även många fattiga har det här. Vi har inte bara rent vatten i kranen, tak över huvudet, sjukvård och skola. Det finns också biofilmer, prisvärda, snygga kläder och smink i överflöd, billigt kött att äta, musik, böcker, vänliga människor och åsiktsfrihet. Sådant är inte självklarheter i hennes hemland. Ändå ser hon hur olyckliga vi svenskar kan vara över att några andra har mer. Men rikedom är ingen garanterad väg till lycka. Flera rika personer jag lärt känna har fått stora problem med antingen extrem stress eller ett överflöd av droger och dekadens. Många drabbas av kroniska sjukdomar trots alla privilegier. Inte ens de på toppen ”klarar sig”.

En femhundring ”lyfte” måendet

För den som redan har mycket pengar kanske en extra 500 kronor inte märks i plånboken. Men för den som lever på samhällets botten kan en femhundring vara skillnaden mellan hopp och förtvivlan. I Blekinge genomfördes ett uppmärksammat experiment där man lät ett hundratal personer med allvarlig psykisk ohälsa, som också hade ekonomiska bekymmer, få 500 kr extra i månaden utan krav på motprestation. Resultatet? Deltagarna som fick denna lilla ekonomiska lättnad mådde påtagligt bättre psykiskt, fick ett rikare socialt liv och behövde  betydligt färre dagar i slutenvården. En av deltagarna, Daniel, beskrev hur de extra pengarna gav honom möjlighet att göra saker med familjen – något som ”lyfte” hans mående avsevärt.

Svårt medicinera bort ojämlikhet individuellt

Det är egentligen inte förvånande att lite mer pengar ger ökad livskvalitet. Men det som verkligen gav eko var insikten att en enda femhundring kunde ha samma effekt som medicinering. Psykologen Alain Topor, som ledde studien, menar att vi riskerar försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom – när grundproblemet är just fattigdomen själv. I en kommentar undrade man vilka politiska implikationer det får om det visar sig att en liten ekonomisk hjälp kan fungera lika bra som psykofarmaka. Ska lösningen på psykisk ohälsa verkligen vara att skriva ut fler piller – eller att se till att människor har råd att leva drägligt?

Ekonomisk stress inverkar negativt på psykisk hälsa

Med andra ord: ekonomisk stress kan i sig skapa eller förvärra psykisk sjukdom. När pengar saknas, vilket det gör för 700 000 svenskar idag, tvingas man ständigt oroa sig för hyran, maten, räkningarna – en mental börda som tär enormt. Att lyfta bort en liten del av den bördan kan ge en effekt likvärdig med terapeutiska insatser. Vi blundar alltså för fattigdomens roll och sjukförklarar istället individen. I själva verket är det ofta yttre omständigheter – som ekonomisk utsatthet – som gör människor sjuka, inte tvärt om.

Tanken om meritokrati är en myt

Ofta får vi höra att “det är bara att jobba hårt, så kan du bli vad du vill”. Tanken om meritokrati – att samhället är rättvist och belönar talang och flit – är lockande. Visst finns det exempel på personer som börjar med två tomma händer och ändå når toppen. Spelutvecklaren Markus “Notch” Persson skapade Minecraft hemma i lägenheten och sålde spelet till Microsoft för 2,5 miljarder dollar. Om han kunde bli ekonomiskt oberoende över en natt, varför skulle inte vem som helst kunna göra detsamma? Den nyliberala andan i vår tid vill gärna peka på sådana solskenshistorier som bevis för att alla har sitt öde i egna händer – och att fattigdom därför närmast är självvald.

Svårare för barn till lågutbildade och utsatta

Verkligheten ser tyvärr annorlunda ut för de allra flesta. Journalisten Petter Larsson visar i sin uppmärksammade bok Riggat (Atlas, 2023) hur klassresor alltid har varit svårare för de fattigaste – och att det blivit ännu svårare i takt med att ojämlikheten ökat. Den sociala rörligheten i Sverige har faktiskt inte ökat på 70 år. Om du föds med föräldrar som saknar högre utbildning är oddsen emot dig: barn till högutbildade föräldrar har niohundra procent högre chans att själva läsa på universitet jämfört med barn till lågutbildade. Det svenska samhället är, trots all retorik om lika möjligheter, fortfarande riggat till de rikastes fördel. Larsson menar att den utbredda tron på meritokratin – att vi lever i ett rättvist system – paradoxalt nog undergräver viljan att faktiskt göra samhället rättvisare. Så länge många tänker att “den som är fattig har sig själv att skylla” ökar acceptansen för stora klyftor och svag omfördelning.

Självhjälpshjältar lyftes fram

Redan på 1800-talet, i det framväxande liberala industrisamhället, lyfte man fram lyckade klassresor som bevis på att systemet inte behövde förändras. Ta David Livingstone till exempel – missionären och upptäcktsresanden som gjorde en klassresa från fattig arbetarfamilj till berömd doktor. Han började arbeta heltid i en bomullsfabrik som 10-åring för att hjälpa sin familj försörja sig. Han studerade om kvällarna och tog sig så småningom genom universitetet. Historier om sådana självhjälpshjältar användes som argument för att inte “passivisera” de fattiga med allmosor eller omfördelning, utan låta dem ”sjunka eller simma” efter egen förmåga. Feodalherrarna på 1700-talet kunde känna ett visst ansvar för sina undersåtars välfärd, då de trots allt insåg  att fattigdomen till stor del berodde på orättvisa omständigheter. Men de nya liberalerna föredrog att betona individens eget ansvar och förmåga, ofta med hänvisning till just exempel som Livingstone. Om han kunde, varför inte du?

Självhjälp inte bara fel

Det ligger en viss sanning i att självhjälp och hårt arbete kan löna sig – särskilt för den som lyckas ta sig in på universitet eller andra karriärvägar som ger guldkantade jobb. Väljer man en utbildning inom exempelvis ekonomi, juridik eller teknik kan livschanserna bli radikalt annorlunda än om man brinner för humaniora eller jobbar inom vård, skola och omsorg. Problemet är att samhället också behöver alla dem som inte gör raketkarriär. Alla kan inte bli högavlönade IT-entreprenörer eller finansdirektörer – och tur är väl det, för vem skulle då ta hand om våra sjuka, lära våra barn, laga vår mat eller köra våra bussar?

Alla behövs

Ett välfungerande samhälle bygger på ett ekosystem av olika yrkesroller, där var och en bidrar. Även sjuka behövs för att ge arbete åt läkarna och kriminella för att sysselsätta juristerna. Invandrare ger även om de inte får arbete jobb åt SFI-lärare, handläggare på Migrationsverket och många fler yrkesgrupper. Därför gick Sverige ekonomiskt starkt efter flyktingvågen 2015.  Att vissa belönas orimligt mycket mer än andra handlar sällan om att de skulle “förtjäna” lyxen tusenfalt mer, utan om strukturer och riggade spelregler.

Vi är i en slit-och-släng-spiral

I dagens ojämlika samhälle har vi hamnat i en slit-och-släng-spiral där ständigt ökad konsumtion presenteras som vägen till lycka. Reklamen pumpar ut budskapet att vi kan köpa vad vi vill, när vi vill – men ändå tycks vi aldrig få nog. Vår törst släcks aldrig, magen blir aldrig mätt hur mycket vi än shoppar. Hela systemet bygger på att hålla oss hungriga på nästa pryl, nästa upplevelse, nästa trend. Men gör det oss lyckliga? Alla tecken tyder på motsatsen. Fler prylar och statusprylar ger inte mer lycka i längden – snarare riskerar det att bidra till stress, jämförelsesjuka och en känsla av tomhet. Konsumtionshetsen håller hjulen snurrande, men klockan tickar också för planeten. Vi shoppar oss bokstavligen mot en ekologisk kollaps.

Den ständigt förnyade garderobens följder

Miljöperspektivet kan inte ignoreras här. Den omättliga konsumtionen i jakt på kortvarig tillfredsställelse tär på jordens resurser och klimat. Våra hobbyer som att flyga utomlands för nöjes skull eller ständigt köpa nya kläder “för att förnya garderoben” har en baksida: de driver upp koldioxidutsläpp och miljöförstöring som hotar allas vårt långsiktiga välmående. Ironiskt nog kan kanske just kraven på omställning för klimatets skull ge oss en chans att återupptäcka vad som faktiskt skänker varaktig glädje. Wilkinson och Pickett påpekar i Den inre ojämlikheten att de förändringar vi måste göra i våra konsumtionsmönster av klimatskäl även kan bana väg för ett mer jämlikt samhälle. Om vi slutar se konstant materiell tillväxt som målet, kanske vi kan fokusera på att fördela resurser mer rättvist och leva mer hållbart.

När vi tar oss tiden att vara närvarandet i stunden eller mötet här och nu och lugnar ner oss, så ökar medvetenheten om mötet och njutningen av det mångfalt.

Det stora i det lilla

Kanske är en ”hemester” i Sverige lika givande för själen som en flygresa till andra sidan jorden – minus utsläppen. Kanske kan vi finna nöje i enklare glädjeämnen som tid med familj och vänner, naturupplevelser eller kreativa hobbyer, istället för den endimensionella kick som ett kreditkortsdrag i gallerian ger. Japanerna har ett talesätt som heter ”ichi-go ichi-e” (一期一会). Det betyder ”en gång, ett möte”. När vi tar oss tiden att vara närvarandet i stunden eller mötet här och nu och lugnar ner oss, så ökar medvetenheten om mötet och njutningen av det mångfalt. Forskning visar dessutom att miljövänliga handlingar kan öka lyckokänslan lika mycket som vanliga fritidsaktiviteter. Att cykla, laga sina gamla grejer eller odla eget kan ge en djupare tillfredsställelse än att köra SUV till köpcentret. Men för att detta ska bli verklighet krävs mer än individens goda vilja – det krävs strukturella förändringar.

Lagom är bäst – för oss och planeten

Om människan är ett av naturens svagaste djur, utan vare sig huggtänder eller päls, så är det anmärkningsvärt att vi ändå lyckats erövra världen. Hemligheten har legat i vår förmåga att samarbeta och ta hand om varandra, särskilt de svagaste. Historiskt har jämlika jägarsamhällen där man delade på resurserna klarat sig bättre. När ojämlikheten skenar tappar vi något fundamentalt: känslan av samhörighet och gemensamt öde. Det är kanske inte konstigt att vi då mår dåligt på ett existentiellt plan.

Minskade klyftor och mindre konsumtionshets

Lösningen ligger antagligen i att både minska klyftorna och omvärdera vad vi menar med ett gott liv. Lagom kanske faktiskt är bäst. Om de flesta fick en lagom trygg materiell bas – tak över huvudet, rimlig lön eller välfärd, tillgång till vård och utbildning – skulle stressen i samhället minska drastiskt. Ingen ska behöva slita ut sig med dubbla jobb och ändå oroa sig för hyran varje månad. Samtidigt behöver vi inse att hyperkonsumtion inte leder till lycka. Det som verkligen gör oss lyckliga är ofta immateriellt: tid för återhämtning och lek, gemenskap med nära och kära, en känsla av mening och att få bidra och fysisk träning vare sig det är styrketräning eller promenader.

Progressiva skatter är inte passiviserande

Det krävs också att vi tämjer marknadskrafterna som idag skapar dessa skenande klyftor. Politik som omfördelar resurser mer rättvist – progressiva skatter, investeringar genom statligt penningskapande i utbildning, en hållbar, grön industrisektor, bostäder och välfärd – är inte “passiviserande” utan samhällsbyggande. Att ge alla barn en ärlig chans och alla vuxna en dräglig levnadsstandard handlar inte om välgörenhet utan om långsiktig hållbarhet, både socialt och ekonomiskt. Som epidemiologerna påpekar är vår inneboende drift mot rättvisa något vi kan bygga framtiden på. Ett mer jämlikt samhälle skulle inte bara göra oss friskare och lyckligare – det skulle sannolikt också göra oss bättre rustade att möta gemensamma utmaningar som klimatkrisen.

Välbefinnande här och nu

I slutändan kanske lyckan står att finna i det nära och nuvarande, snarare än i en evig strävan uppåt eller framåt i statusjakten. Vi skulle vinna mycket på att stanna upp och uppskatta det vi har, i stället för att hela tiden jaga nästa steg eller jämföra oss med dem som har mer. Mindfulness, närvaro, solidaritet – kalla det vad du vill, men tänk om nyckeln till välmående är att känna att vi hör ihop och duger som vi är? Den gamla parollen frihet, jämlikhet och solidaritet kanske låter som en klyscha, men i en tid av ökande ojämlikhet framstår den som högaktuell. Vi mår bäst när vi kämpar för varandra, inte mot varandra.

Samarbete kanske inte så dumt

Så låt oss simma tillsammans istället för att se på när andra sjunker. Ett jämlikare, mindre stressat och mer hållbart samhälle gynnar oss alla – rika som fattiga, unga som gamla. Och kanske upptäcker vi då att lyckan, trots allt, inte är en lyx för några få, utan något som växer ju mer vi delar den.