War, dollar chaos, and soaring oil prices fueled the inflation of the 1970s. Workers and the welfare state took the blame. As war sends oil prices soaring again, that story still limits what we think society can afford.
Tryck här för en svensk version!
On August 15, 1971, Richard Nixon appeared on American television to announce a drastic reordering of the postwar economy. He closed the so-called gold window, ending the convertibility of dollars held by foreign central banks into US gold. Other central banks were no longer allowed to exchange their dollars for American gold. With a short speech, he brought down the monetary order that had underpinned the world economy since World War II: the Bretton Woods system.
The United States had put the dollar at the center of the system. The country promised to redeem dollars for gold at a fixed price. Other states tied their currencies to the dollar. But the Vietnam War drained resources, drove up spending, and sent new dollars out around the world.
The decision to abandon the dollar’s gold link was driven in large part by these pressures. As the decade came to an end, the United States attempted to finance both the war and growing Great Society programs without fully paying for them through taxation. Congress did eventually enact a temporary income-tax surcharge in 1968, but widening deficits and expansionary monetary policy had already contributed to inflation. The war also diverted labor, steel, fuel, transportation, and other real resources from the civilian economy, helping to overheat the economy and send additional dollars abroad. From 1965 to the spring of 1968, the American presence in Vietnam grew from about 24,000 military personnel to about 550,000.
The United States also had also passed up alternatives to war. Early on, Ho Chi Minh sought cooperation with the United States and drew inspiration from the American Declaration of Independence. But Washington ultimately supported French recolonization, thereby pushing the Vietnamese independence movement closer to the Soviet Union and China. The United States thus chose a conflict that later helped to undermine its own currency system.
As foreign banks increasingly tried to obtain gold for dollars, the contradiction was exposed: the United States had issued more dollars than it could redeem at the official price. Nixon therefore suspended convertibility in an attempt to stave off domestic austerity. The decision allowed for greater monetary freedom, but the resulting dollar depreciation ate away at the purchasing power of oil producers’ revenues and added to pressure for higher oil prices.
Of course, the United States did not start the Vietnam War to break the gold standard. The causal connection was this: the war worsened deficits, increased inflationary pressures, and made Bretton Woods unsustainable. Washington understood the connection but allowed the war to continue. When the system broke down, it used the crisis to build a more flexible dollar-based monetary regime under its own control.
However, Washington was not content merely protecting its gold reserves. In a 1974 meeting with Henry Kissinger, Assistant Secretary of State Thomas Enders declared that a stronger role for gold would benefit Europe, which held a larger share of the world’s gold reserves. The United States instead wanted to shift the system to the International Monetary Fund (IMF) and Special Drawing Rights, an international reserve asset created by the fund. The discussion reveals a struggle over geopolitical power, not simply a technical currency reform.
Quadrupling the Price of Industrial Society’s Lifeblood
Two years later, the October War broke out between Israel and a coalition of Arab states led by Egypt and Syria. Arab oil producers reduced production and imposed an embargo on countries that supported Israel. Within months, the price of crude oil skyrocketed.
Oil was the lifeblood of industrial society. Then as now, it powered trucks, factories, agriculture, and ships; heated buildings; and served as a key input in plastics, chemicals, and fertilizers. As oil prices soared, the cost of almost everything rose. Businesses raised prices. Households lost purchasing power. Oil-importing nations ran growing trade deficits.
The oil shock turbocharged an inflation that was already underway, primarily in the form of a cost shock. It did not occur because teachers taught too few children, nurses cared for too few patients, or retirees received pensions that were too generous. War, expensive energy, falling currencies, and shortages of essential resources pushed prices upward.
During and after World War I, prices had also surged — roughly doubling between 1914 and 1920 — as the war effort sucked up resources, destroyed productive capacity, and created civilian shortages. World War II brought sharp price pressures of its own, although strict rationing and price controls dampened much of the wartime increase. When these controls were lifted in 1946, they released a short but violent wave of inflation, triggering price increases approaching 20 percent for 1946–47. However, this was seen as a normal and manageable postwar phenomenon — not as a permanent systemic failure. The United States therefore had ample historical experience of wars producing inflation.
Yet the political right increasingly told a different story. It claimed that the welfare state had grown too large, workers too powerful, and the state too generous. Oil helped create the crisis. Political storytelling shifted the blame.
The United States was happy to portray itself as a victim of Arab oil producers. But Washington’s role in the price increases was more complicated than the Right’s narrative allowed.
Shah Mohammad Reza Pahlavi’s Iran was one of America’s most important allies in the Persian Gulf. The shah wanted to turn Iran into a regional superpower and buy huge quantities of American weapons. To do so, he needed higher oil revenues. Nixon and Kissinger therefore had strong reasons to accommodate at least some of his demands for more expensive oil.
Powerful American interests also profited from the price increase. Oil company profits soared, and banks in New York and London gained access to huge flows of oil money. The arms industry acquired new customers. Although expensive oil did damage to the broader economy, it enriched strategic and commercial interests and reinforced US-Iran relations.
Saudi Arabia periodically attempted to staunch price increases. The shah, meanwhile, pressed to keep them high or pressed for them to become even higher. Washington’s response fluctuated. It resisted the embargo and did seek lower prices but was also averse to confronting Iran. In an article from the time, “We Pushed Them, ” V. H. Oppenheim claimed that the United States had encouraged Middle Eastern oil producers to raise prices in 1971.
The United States did not create the oil crisis. The war, the embargo, the Organization of Petroleum Exporting Countries’ growing power, and the self-interest of oil producers all played crucial roles. But US leaders reinforced the trend and accepted the damage, and strategically important industries reaped the benefits. US leaders did not need to have planned every step of the crisis to understand and exploit the resulting opportunities.
The Rise of the Petrodollar
After Nixon broke the link to gold, the United States needed to reinforce its existing position as the world’s principal reserve and trade currency. Oil gave the country a new anchor.
In 1974, Washington secretly made a historic agreement with Saudi Arabia. The United States agreed to buy Saudi oil and provide the kingdom with military aid and equipment. The Saudis, in return, agreed to reinvest their dollar surpluses in US government securities. Other oil producers followed suit, also investing large portions of their income in US banks, government securities, and arms purchases. The system of petrodollar recycling took shape.
Because oil was priced mainly in dollars, all oil-importing countries needed access to dollars. They had to earn them through exports, draw down their reserves, or borrow dollars from banks. The United States, on the other hand, issued the currency in which oil was priced. It could therefore pay for imports and borrow abroad in its own currency — special privileges not available to other states.
The petrodollar did not replace gold as formal backing for the dollar. But it reinforced a different form of structural power. Gold had constrained countries through a scarce monetary anchor. The new petrodollar system required countries buying oil to obtain dollars, while oil producers recycled much of their surpluses into US banks and government securities. Oil helped entrench the dollar’s existing position as the world’s reserve currency.
That order pressured countries, especially poorer and indebted countries, to chase export earnings, borrow in dollars, and adapt their policies to American interest rates. It also gave the United States an incentive to defend the dollar’s global position with sanctions, alliances, and, not infrequently, war.
But the United States did not need monetary hegemony based on oil to remain immensely rich. American labor, natural resources, technology, and productive capacity would have been sufficient to sustain tremendous prosperity. It nevertheless chose dominance instead of a more equal international system.
The Stagflation Alibi
The oil crisis popularized a relatively new word: stagflation. Prices rose while growth slowed and unemployment increased.
This challenged a simplistic postwar reading of the Phillips curve, which economists use to represent the relationship between inflation and unemployment. Many economists had understood this relationship as proof that governments could accept some inflation in exchange for lower unemployment. However, in the 1960s, Milton Friedman and Edmund Phelps had argued that the state could not push unemployment below a supposedly “natural” level without creating rising inflation.
When the oil shock came, Friedman and his followers declared that they were right, and John Maynard Keynes was wrong. But they changed the question. Stagflation may have justified their warning that the Phillips model could not serve as a permanent bill of fare for policy options. It did not show that full employment, public investment, or welfare had become impossible. A simple model had failed to explain a global energy and currency crisis, but Keynesianism as a whole had not been disproven.
Trade unions in Britain, for example, chose to try to compensate their members for the oil price shock by demanding higher wages. The government responded with price and wage controls, negotiations with unions, and cuts to public spending. Wage demands could create price increases throughout the economy, but they didn’t create the oil shock. Governments chose not to adapt Keynesian policy pragmatically to the circumstances (e.g., through coordinated wage settlements, temporary price controls, or increased taxes). Instead politicians across the spectrum chose to prioritize low inflation over full employment and good wages.
Keynes had never promised that the state could buy unlimited amounts of oil, labor, or raw materials without price increases. His core idea was that the state could mobilize idle resources when private demand failed. The oil crisis presented a different problem: it hit the economy’s supply side. It required temporary regulation of energy policy, price controls, investment, restructuring, and a fair distribution of the unavoidable costs. It did not require permanent austerity.
From Factories to Finance
The crisis also presented a choice about what to do with the productive power of postwar industry. According to business historian Alfred Chandler, large corporations had become so efficient in the 1960s that overproduction depressed prices and profits. That productive capability could have been redirected toward social needs. The state could have financed industrial restructuring in return for secure jobs and broader social objectives, as in Sweden after 1931. A similar bargain might have even used the energy crisis as year zero to begin a green transition.
Instead, squeezed profits and the oil crisis strengthened finance capital’s demand for quick returns. Rather than put this productive capacity to socially useful ends through democratic planning, firms attempted to restore profitability through plant closures, layoffs, suppressed wages, and a turn toward finance. The lesson had been learned: scarce supply could keep prices and profits up.
Anthropologist David Graeber has shown how pointless bureaucracy disrupts operations, while neuroscience journalist David Rock has explained how constant pressure and hierarchies impair focus, judgment, cooperation, and problem solving. More intense work can therefore reduce real efficiency and at the same time discipline employees. The cult of ever-harder work served an economic function even as it failed to produce more.
Critics of Keynesianism turned stagflation into an ideological weapon. The combination of war, oil scarcity, and currency turbulence became evidence that the welfare state had failed. Instead of adapting Keynesian policies pragmatically to changed circumstances, low inflation became the overriding objective, rendering full employment and rising wages “impossible.”
More recent research has further weakened the claim that low unemployment automatically drives inflation. The aftermath of the Covid pandemic reiterated the point: inflation emerged from disrupted production and supply chains, energy shocks, and failures to expand productive capacity. It was not a simple matter of people having jobs or too much economic security. Indeed, what were described as “wage-price spirals,” were just as often “profit-price spirals.”
Two Faces of Counterrevolution
The United States used not only trade, loans, and the dollar to strengthen its power, but also the Central Intelligence Agency (CIA), economic pressure, and support for military coups.
The clearest example is the Chilean coup of 1973. Chileans had elected the socialist Salvador Allende as president. He wanted to take control of the copper mines and pursue an independent economic policy. US President Richard Nixon feared that a successful democratic road to socialism would inspire other countries to follow Chile’s example.
Nixon ordered the CIA to make Chile’s economy “scream.” The United States stopped aid and credit, funded opposition parties and media, and used the CIA to destabilize Allende’s government. The crisis deepened as strikes and conflicts shook the country.
On September 11, 1973, General Augusto Pinochet seized power. The military overthrew Allende and imposed a brutal right-wing dictatorship. The United States helped create the conditions for the coup. Pinochet then opened the economy to neoliberal experiments that favored powerful private interests.
Chile was not exceptional. In 1954, the CIA overthrew Guatemala’s elected government after president Jacobo Árbenz’s land reforms threatened land barons and the United Fruit Company. In the mid-1960s, Washington supported the Indonesian army’s destruction of the Communist party and the left-wing labor movement, connected to brutal mass killings. In the 1980s, the United States armed and supported the contras in their war against Nicaragua’s Sandinista government.
The United States has repeatedly opposed governments that tried to control their own economies and escape its political orbit. The oil crisis might not have created the machinery of empire, but it gave it powerful instruments. As petrodollar lending and debt denominated in dollars expanded, Washington was free to combine financial pressure, covert action, and military power to defeat independent development projects and draw countries more tightly into its sphere of influence.
Coercion was just one aspect of the project. Market liberals did not have to invent their story in 1973. They had been preparing it for decades.
Friedrich Hayek, Milton Friedman, and others formed the Mont Pelerin Society as early as 1947. Business interests funded think tanks, professorships, books, and campaigns. These organizations trained politicians and provided the media with simple messages: the state is the problem, taxes are an obstacle, and unions drive up prices.
The crisis gave these networks their breakthrough. They pointed to queues at gas stations and said that welfare had gone too far. They pointed to inflation and said that workers had been given too much. They pointed to deficits and pretended that a state with its own currency was functioning like an indebted household.
The message obscured the crucial difference. A household must earn or borrow money before it can spend it. A monetary sovereign state issues the currency it uses. A state may run short of nurses, electricity, steel, housing, or medicine. It cannot run out of its own currency in the same sense.
Inflation sets one real limit. Nature sets another. But the empty treasury is often a political narrative, not a material fact.
Enter Paul Volcker
In 1979, Paul Volcker took over the US Federal Reserve. He pushed up interest rates to 20 percent to crack down on inflation. He sought to defeat inflation by crushing demand.
The method produced bankruptcies and mass unemployment. When people feared losing their jobs, they had less power to demand higher wages. When unions lost members and the power to strike, power shifted to employers. The fight against inflation therefore also became class politics.
But interest rate hikes often attack the symptoms rather than the original causes of inflation. When prices are driven upward by supply shocks, delivery problems, or war, higher interest rates do not produce more oil, electricity, housing, or food. People still must buy what they need. Instead, high rates reduce borrowing and investment and raise unemployment. The economy is forced to absorb the shock through lost jobs, lower wages, and shuttered businesses — all without actually repairing the shortages that drove prices skyward.
The Volcker shock also caused the dollar to rise in value, as higher returns attracted more capital to the United States. It decimated factories across the US industrial belt. It hit Latin America and Africa even harder. Many states had borrowed the petrodollars that Western banks pumped out in the 1970s. The loans were generally in dollars and often carried variable interest rates. When the United States raised interest rates and the dollar appreciated, their debt burdens exploded.
In 1982, Mexico announced it could no longer service its debt. The IMF and the World Bank offered new loans but demanded cuts, privatizations, lower public sector wages, and open markets. The debt crisis gave these institutions the leverage to dismantle entire social models and disrupt the nascent industrialization that had begun in the Global South during the postwar development era.
In many countries, IMF and World Bank adjustment programs contributed to poverty, deindustrialization, and disintegration. In Yugoslavia, debt, unemployment, and welfare cuts weakened federal cohesion. The economic straitjacket did not single-handedly cause the civil war and genocide in Yugoslavia, but it exacerbated the insecurity and regional antagonisms that nationalist leaders turned into an explosive political force.
Ronald Reagan spoke of the state as the problem. At the same time, he increased military spending and ran large budget deficits. The United States used public research, defense procurement, and industrial policy to boost aviation, computers, and new technologies.
Many indebted countries, on the other hand, were told that they had to cut spending. European countries increasingly imposed similar discipline at home. Japan, South Korea, and Taiwan were allowed — and sometimes encouraged — to use state banks, tariff protection, and targeted credit as long as their development served the US strategy during the Cold War. Market discipline thus applied most strictly to those who lacked the power to say no.
In Sweden, the Right, particularly in the form of the Employers’ Association, ran a long and expensive campaign to depict the international crisis as an argument against unions, working conditions, social insurance, and public welfare. The oil shock did not actually prove that the welfare state — the folkhem — had failed. But it gave bosses a golden opportunity to turn the balance of power away from workers and elected institutions toward companies, capital owners, and private markets.
The Afterlives of the Wrong Lessons
Workers toil in factories, warehouses, transport, restaurants, and care services. Teachers, social workers, journalists, researchers, and communicators face the same logic in a different guise. Organizations lack staff and time. Managers still demand that individual workers become more flexible, positive, and efficient.
Many people still want good health care, secure pensions, higher unemployment benefits, reasonable rents, and functioning schools. Yet most established parties, bereft of ambition and political imagination, continue to undermine these very systems.
The overworked teacher is pitted against the person on sick leave. The nurse against the unemployed. The worker against the migrant. Everyone is told that resources are exhausted and that someone further down the social ladder has taken their share. The underlying conflict between labor and capital disappears from view.
When left and center-right parties promise security but deliver austerity, democracy loses credibility. Voters tire of different versions of the same policies and choose the one that promises to overturn the table.
Authoritarian leaders give people enemies instead of security. They attack migrants, minorities, journalists, cultural workers, courts, and unions. At the same time, they protect the largest fortunes and corporations that profit from the unequal order.
They promise systemic change. But they direct the revolt downward.
Half a century later, the parallels are hard to miss. The pandemic threw production and supply chains into disarray; the Ukraine War increased energy costs; and now the war with Iran and the imbroglios disrupting oil traffic through the Strait of Hormuz have sent prices skyward once again. The circumstances may differ; the political responses do not. Inflation resulting from war, shortages, and obstructed production is blamed on wages, public spending, or regular people supposedly living high on the hog. Over and over again, workers are told they must absorb the cost of crises for which they bear no responsibility.
The world of the 1970s was beset by war, currency chaos, and a dramatic increase in the price of its most important energy source. The United States contributed to the upheaval, profited from the petrodollar, and used its new monetary freedom to finance war and sustain global hegemony. Yet ordinary people were taught that their own prosperity and security had caused the disaster.
That myth lives on every time a government says it has run out of money for health care, schools, housing, pensions, or climate change. A country may lack personnel, electricity, materials, and natural resources. These are real limits. But a state with its own currency does not have to wait for billionaires or banks to create its money.
Moreover, the prescribed medicine — suppressing private demand and tightening public budgets — can itself damage production. Market liberals can then cite the resulting difficulties to justify still more austerity. In times of crisis, policies that transfer wealth and power further upward can be presented as unavoidable and necessary.
The state must govern according to the economy’s real productive capacity. It should dampen demand when resources are insufficient, preferably by placing more of the burden on the richest. But when people become unemployed, factories stand idle and social needs grow, it can use its monetary capacity to put idle resources to work.
The oil crisis was not just an economic shock. The Right turned it into a narrative that democracy could no longer control the economy. From that narrative came fifty years of cuts, deregulation, privatization, stress, and inequality.
The Right’s greatest victory wasn’t that it solved the oil crisis. It was making the world remember the crisis in the wrong way.
På Svenska
Oljekrisen som blev ett vapen mot välfärden
Krig, dollarkaos och stigande oljepriser drev på inflationen på 1970-talet. Arbetare och välfärdsstaten fick skulden. Medan krig får oljepriserna att skjuta i höjden igen, begränsar den historien fortfarande vad vi tror att samhället har råd med.
Den 15 augusti 1971 framträdde Richard Nixon i amerikansk tv för att tillkännage en drastisk omstrukturering av efterkrigstidens ekonomi. Han stängde det så kallade guldfönstret och avslutade därmed konverteringen av dollar som innehades av utländska centralbanker till amerikanskt guld. Andra centralbanker fick inte längre växla sina dollar mot amerikanskt guld. Med ett kort tal störtade han den monetära ordning som hade legat till grund för världsekonomin sedan andra världskriget: Bretton Woods -systemet.
USA hade satt dollarn i centrum för systemet. Landet lovade att lösa in dollar mot guld till ett fast pris. Andra stater knöt sina valutor till dollarn. Men Vietnamkriget tömde resurser, drev upp utgifterna och skickade ut nya dollar runt om i världen.
Beslutet att överge dollarns guldkoppling drevs till stor del av dessa påtryckningar. När årtiondet närmade sig sitt slut försökte USA finansiera både kriget och de växande Great Society-programmen utan att helt betala för dem genom beskattning. Kongressen införde så småningom ett tillfälligt inkomstskattetillägg 1968 , men växande underskott och expansiv penningpolitik hade redan bidragit till inflationen. Kriget avledde också arbetskraft, stål, bränsle, transporter och andra reella resurser från den civila ekonomin, vilket bidrog till att överhetta ekonomin och skicka ytterligare dollar utomlands. Från 1965 till våren 1968 ökade den amerikanska närvaron i Vietnam från cirka 24 000 militärer till cirka 550 000 .
USA hade också avstått från alternativ till krig. Tidigt sökte Ho Chi Minh samarbete med USA och hämtade inspiration från den amerikanska självständighetsförklaringen. Men Washington stödde slutligen den franska återkoloniseringen och förde därmed den vietnamesiska självständighetsrörelsen närmare Sovjetunionen och Kina. USA valde därmed en konflikt som senare bidrog till att undergräva dess eget valutasystem.
I takt med att utländska banker i allt högre grad försökte få tag på guld mot dollar, avslöjades motsägelsen: USA hade emitterat fler dollar än man kunde lösa in till det officiella priset. Nixon upphävde därför konvertibiliteten i ett försök att avvärja inhemsk åtstramning. Beslutet möjliggjorde större monetär frihet, men den resulterande dollardeprecieringen äter upp köpkraften hos oljeproducenternas intäkter och ökar pressen på högre oljepriser.
Naturligtvis startade inte USA Vietnamkriget för att bryta guldstandarden. Orsakssambandet var detta: kriget förvärrade underskotten, ökade inflationstrycket och gjorde Bretton Woods ohållbart. Washington förstod sambandet men lät kriget fortsätta. När systemet kollapsade använde man krisen för att bygga en mer flexibel dollarbaserad monetär regim under egen kontroll.
Washington nöjde sig dock inte med att bara skydda sina guldreserver. I ett möte med Henry Kissinger 1974 förklarade biträdande utrikesminister Thomas Enders att en starkare roll för guld skulle gynna Europa, som innehade en större andel av världens guldreserver. USA ville istället flytta systemet till Internationella valutafonden (IMF) och särskilda dragningsrätter, en internationell reservtillgång som skapats av fonden. Diskussionen avslöjar en kamp om geopolitisk makt, inte bara en teknisk valutareform.
Fyrdubblar priset på industrisamhällets livsblod
Två år senare bröt Oktoberkriget ut mellan Israel och en koalition av arabstater ledd av Egypten och Syrien. Arabiska oljeproducenter minskade produktionen och införde ett embargo mot länder som stödde Israel. Inom några månader sköt priset på råolja i höjden.
Olja var industrisamhällets livsnerv. Då liksom nu drev den lastbilar, fabriker, jordbruk och fartyg; värmde upp byggnader; och fungerade som en viktig insatsvara i plast, kemikalier och gödningsmedel. I takt med att oljepriserna steg steg kostnaden för nästan allt. Företag höjde priserna. Hushållen förlorade köpkraft. Oljeimporterande länder hade växande handelsunderskott.
Oljechocken satte fart på en inflation som redan var igång, främst i form av en kostnadschock. Den inträffade inte på grund av att lärare undervisade för få barn, sjuksköterskor vårdade för få patienter eller pensionärer fick för generösa pensioner. Krig, dyr energi, fallande valutor och brist på viktiga resurser drev upp priserna.
Under och efter första världskriget hade priserna också stigit kraftigt – ungefär fördubblats mellan 1914 och 1920 – i takt med att krigsansträngningen sög upp resurser, förstörde produktionskapaciteten och skapade brist på civila resurser. Andra världskriget medförde också kraftiga pristryck, även om strikt ransonering och priskontroller dämpade mycket av krigstidsökningen. När dessa kontroller upphävdes 1946 utlöste de en kort men våldsam inflationsvåg , vilket utlöste prisökningar på närmare 20 procent för 1946–47. Detta sågs dock som ett normalt och hanterbart efterkrigsfenomen – inte som ett permanent systemfel. USA hade därför riklig historisk erfarenhet av krig som producerade inflation.
Ändå berättade den politiska högern alltmer en annan historia . Den hävdade att välfärdsstaten hade blivit för stor, arbetarna för mäktiga och staten för generös. Olja bidrog till att skapa krisen. Politiskt berättande flyttade skulden.
USA framställde sig gärna som ett offer för arabiska oljeproducenter. Men Washingtons roll i prisökningarna var mer komplicerad än vad högerns berättelse tillät.
Shahen Mohammad Reza Pahlavis Iran var en av Amerikas viktigaste allierade i Persiska viken. Shahen ville göra Iran till en regional supermakt och köpa enorma mängder amerikanska vapen. För att göra det behövde han högre oljeintäkter. Nixon och Kissinger hade därför starka skäl att tillmötesgå åtminstone en del av hans krav på dyrare olja.
Även mäktiga amerikanska intressen gynnades av prisökningen. Oljebolagens vinster steg kraftigt, och banker i New York och London fick tillgång till enorma flöden av oljepengar. Vapenindustrin fick nya kunder. Även om dyr olja skadade den bredare ekonomin, berikade den strategiska och kommersiella intressen och förstärkte relationerna mellan USA och Iran.
Saudiarabien försökte regelbundet stoppa prisökningarna. Shahen pressade under tiden på för att hålla dem höga eller för att de skulle bli ännu högre. Washingtons reaktion varierade. Man motsatte sig embargot och sökte lägre priser men var också motvillig till att konfrontera Iran. I en artikel från den tiden, ”Vi pushed dem”, hävdade VH Oppenheim att USA hade uppmuntrat oljeproducenter i Mellanöstern att höja priserna 1971.
USA skapade inte oljekrisen. Kriget, embargot, Organisationen för oljeexporterande länders växande makt och oljeproducenternas egenintresse spelade alla avgörande roller. Men amerikanska ledare förstärkte trenden och accepterade skadan, och strategiskt viktiga industrier skördade frukterna. Amerikanska ledare behövde inte ha planerat varje steg i krisen för att förstå och utnyttja de resulterande möjligheterna.
Petrodollarns uppgång
Efter att Nixon brutit kopplingen till guld behövde USA stärka sin befintliga position som världens viktigaste reserv- och handelsvaluta. Oljan gav landet ett nytt ankare.
År 1974 ingick Washington i hemlighet ett historiskt avtal med Saudiarabien. USA gick med på att köpa saudisk olja och förse kungariket med militärt bistånd och utrustning. Saudierna gick i gengäld med på att återinvestera sina dollaröverskott i amerikanska statsobligationer. Andra oljeproducenter följde efter och investerade också stora delar av sina inkomster i amerikanska banker, statsobligationer och vapeninköp. Systemet med återvinning av petrodollar tog form.
Eftersom olja huvudsakligen prissattes i dollar behövde alla oljeimporterande länder tillgång till dollar. De var tvungna att tjäna in dem genom export, utnyttja sina reserver eller låna dollar från banker. USA, å andra sidan, utfärdade den valuta som oljan prissattes i. Man kunde därför betala för import och låna utomlands i sin egen valuta – speciella privilegier som inte var tillgängliga för andra stater.
Petrodollarn ersatte inte guld som formellt stöd för dollarn. Men den förstärkte en annan form av strukturell makt. Guld hade begränsat länder genom ett knappt monetärt ankare. Det nya petrodollarsystemet krävde att länder köpte olja för att få tag på dollar, medan oljeproducenter återanvände en stor del av sina överskott till amerikanska banker och statspapper. Olja bidrog till att befästa dollarns befintliga position som världens reservvaluta.
Den ordern pressade länder, särskilt fattigare och skuldsatta länder, att jaga exportintäkter, låna i dollar och anpassa sin politik till amerikanska räntor. Den gav också USA ett incitament att försvara dollarns globala position med sanktioner, allianser och, inte sällan, krig.
Men USA behövde inte en monetär hegemoni baserad på olja för att förbli oerhört rik. Amerikansk arbetskraft, naturresurser, teknologi och produktionskapacitet skulle ha varit tillräckliga för att upprätthålla ett enormt välstånd. Trots detta valde landet dominans istället för ett mer jämlikt internationellt system.
Stagflationsalibiet
Oljekrisen populariserade ett relativt nytt ord: stagflation. Priserna steg medan tillväxten avtog och arbetslösheten ökade.
Detta utmanade en förenklad efterkrigstolkning av Phillipskurvan, som ekonomer använder för att representera förhållandet mellan inflation och arbetslöshet. Många ekonomer hade förstått detta förhållande som bevis på att regeringar kunde acceptera en viss inflation i utbyte mot lägre arbetslöshet. Men på 1960-talet hade Milton Friedman och Edmund Phelps hävdat att staten inte kunde pressa arbetslösheten under en förmodat ”naturlig” nivå utan att skapa stigande inflation.
När oljechocken kom förklarade Friedman och hans anhängare att de hade rätt och John Maynard Keynes fel. Men de ändrade frågan. Stagflation kan ha rättfärdigat deras varning om att Phillips-modellen inte kunde fungera som en permanent räkning för politiska alternativ. Den visade inte att full sysselsättning, offentliga investeringar eller välfärd hade blivit omöjliga. En enkel modell hade misslyckats med att förklara en global energi- och valutakris, men keynesianismen som helhet hade inte motbevisats.
Fackföreningar i Storbritannien valde till exempel att försöka kompensera sina medlemmar för oljeprischocken genom att kräva högre löner. Regeringen svarade med pris- och lönekontroller, förhandlingar med fackföreningar och nedskärningar i de offentliga utgifterna. Lönekrav kunde skapa prisökningar i hela ekonomin, men de skapade inte oljechocken. Regeringar valde att inte anpassa keynesiansk politik pragmatiskt till omständigheterna (t.ex. genom samordnade löneuppgörelser, tillfälliga priskontroller eller höjda skatter). Istället valde politiker från hela spektrumet att prioritera låg inflation framför full sysselsättning och goda löner.
Keynes hade aldrig lovat att staten kunde köpa obegränsade mängder olja, arbetskraft eller råvaror utan prisökningar. Hans kärnidé var att staten kunde mobilisera lediga resurser när den privata efterfrågan misslyckades. Oljekrisen presenterade ett annat problem: den drabbade ekonomins utbudssida. Den krävde tillfällig reglering av energipolitiken, priskontroller, investeringar, omstrukturering och en rättvis fördelning av de oundvikliga kostnaderna. Den krävde inte permanent åtstramning.
Från fabriker till finans
Krisen innebar också ett val om vad man skulle göra med efterkrigsindustrins produktionskraft. Enligt affärshistorikern Alfred Chandler hade stora företag blivit så effektiva på 1960-talet att överproduktion pressade ner priser och vinster. Den produktionsförmågan kunde ha omdirigerats mot sociala behov. Staten kunde ha finansierat industriell omstrukturering i utbyte mot säkra jobb och bredare sociala mål, som i Sverige efter 1931. En liknande överenskommelse kunde till och med ha använt energikrisen som år noll för att påbörja en grön omställning.
Istället stärkte pressade vinster och oljekrisen finanskapitalets krav på snabb avkastning. Istället för att använda denna produktionskapacitet till samhällsnyttiga ändamål genom demokratisk planering, försökte företagen återställa lönsamheten genom fabriksnedläggningar, uppsägningar, sänkta löner och en vändning mot finans. Lärdomen hade dragits: knappt utbud kunde hålla uppe priser och vinster.
Antropologen David Graeber har visat hur meningslös byråkrati stör verksamheten, medan neurovetenskapsjournalisten David Rock har förklarat hur konstant press och hierarkier försämrar fokus, omdöme, samarbete och problemlösning. Mer intensivt arbete kan därför minska den verkliga effektiviteten och samtidigt disciplinera anställda. Kulten av allt hårdare arbete fyllde en ekonomisk funktion även om den misslyckades med att producera mer.
Kritiker av keynesianismen förvandlade stagflation till ett ideologiskt vapen. Kombinationen av krig, oljebrist och valutaturbulens blev bevis på att välfärdsstaten hade misslyckats. Istället för att anpassa keynesiansk politik pragmatiskt till förändrade omständigheter blev låg inflation det övergripande målet, vilket gjorde full sysselsättning och stigande löner ”omöjliga”.
Nyare forskning har ytterligare försvagat påståendet att låg arbetslöshet automatiskt driver inflation. Efterdyningarna av covidpandemin upprepade poängen: inflationen uppstod ur störda produktions- och leveranskedjor, energichocker och misslyckanden med att utöka produktionskapaciteten. Det handlade inte bara om att människor hade jobb eller för mycket ekonomisk trygghet. Faktum är att det som beskrevs som ”löne-prisspiraler” lika ofta var ” vinst-prisspiraler ”.
Kontrarevolutionens två ansikten
USA använde inte bara handel, lån och dollarn för att stärka sin makt, utan även Central Intelligence Agency (CIA), ekonomiskt tryck och stöd för militärkupper.
Det tydligaste exemplet är den chilenska kuppen 1973. Chilenarna hade valt socialisten Salvador Allende till president. Han ville ta kontroll över koppargruvorna och föra en oberoende ekonomisk politik. USA:s president Richard Nixon befarade att en framgångsrik demokratisk väg till socialism skulle inspirera andra länder att följa Chiles exempel.
Nixon beordrade CIA att få Chiles ekonomi att ”skrika”. USA stoppade bistånd och krediter , finansierade oppositionspartier och media, och använde CIA för att destabilisera Allendes regering. Krisen fördjupades i takt med att strejker och konflikter skakade landet.
Den 11 september 1973 tog general Augusto Pinochet makten. Militären störtade Allende och införde en brutal högerdiktatur. USA hjälpte till att skapa förutsättningarna för kuppen. Pinochet öppnade sedan ekonomin för nyliberala experiment som gynnade mäktiga privata intressen.
Chile var inget undantag. År 1954 störtade CIA Guatemalas valda regering efter att president Jacobo Árbenzs jordreformer hotat jordbaroner och United Fruit Company . I mitten av 1960-talet stödde Washington den indonesiska arméns förintelse av kommunistpartiet och den vänsterorienterade arbetarrörelsen, kopplat till brutala massmord . På 1980-talet beväpnade och stödde USA kontras i deras krig mot Nicaraguas sandinistregering .
USA har upprepade gånger motsatt sig regeringar som försökt kontrollera sina egna ekonomier och undkomma dess politiska omloppsbana. Oljekrisen kanske inte skapade imperiets maskineri, men den gav det kraftfulla instrument. I takt med att petrodollarutlåning och skulder denominerade i dollar ökade, var Washington fritt att kombinera finansiellt tryck, hemliga åtgärder och militär makt för att omintetgöra oberoende utvecklingsprojekt och dra länder närmare in i sin inflytelsesfär.
Tvång var bara en aspekt av projektet. Marknadsliberalerna behövde inte uppfinna sin historia 1973. De hade förberett den i årtionden.
Friedrich Hayek, Milton Friedman och andra bildade Mont Pelerin Society redan 1947. Affärsintressen finansierade tankesmedjor, professurer, böcker och kampanjer. Dessa organisationer utbildade politiker och försåg media med enkla budskap: staten är problemet, skatterna är ett hinder och fackföreningarna driver upp priserna.
Krisen gav dessa nätverk deras genombrott. De pekade på köer vid bensinstationer och sa att välfärden hade gått för långt. De pekade på inflation och sa att arbetarna hade fått för mycket. De pekade på underskott och låtsades att en stat med egen valuta fungerade som ett skuldsatt hushåll.
Budskapet skymde den avgörande skillnaden. Ett hushåll måste tjäna eller låna pengar innan det kan spendera dem. En monetär suverän stat utfärdar den valuta den använder. En stat kan få brist på sjuksköterskor, elektricitet, stål, bostäder eller mediciner. Den kan inte få slut på sin egen valuta på samma sätt.
Inflationen sätter en verklig gräns. Naturen sätter en annan. Men den tomma statskassan är ofta en politisk berättelse, inte ett materiellt faktum.
Paul Volcker kommer in
År 1979 tog Paul Volcker över den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Han höjde räntorna till 20 procent för att få ner inflationen. Han försökte besegra inflationen genom att dämpa efterfrågan.
Metoden ledde till konkurser och massarbetslöshet. När människor fruktade att förlora sina jobb hade de mindre makt att kräva högre löner. När fackföreningarna förlorade medlemmar och strejkmakten flyttades makten till arbetsgivarna. Kampen mot inflationen blev därför också klasspolitik.
Men räntehöjningar angriper ofta symptomen snarare än de ursprungliga orsakerna till inflation. När priserna drivs uppåt av utbudschocker, leveransproblem eller krig, producerar högre räntor inte mer olja, el, bostäder eller mat. Människor måste fortfarande köpa det de behöver. Istället minskar höga räntor upplåning och investeringar och ökar arbetslösheten. Ekonomin tvingas absorbera chocken genom förlorade jobb, lägre löner och nedlagda företag – allt utan att faktiskt reparera de brister som drev priserna i höjden.
Volcker-chocken fick också dollarn att stiga i värde, eftersom högre avkastning lockade mer kapital till USA. Den decimerade fabriker över hela det amerikanska industribältet. Den drabbade Latinamerika och Afrika ännu hårdare. Många stater hade lånat de petrodollar som västerländska banker pumpade ut på 1970-talet. Lånen var i allmänhet i dollar och hade ofta rörliga räntor. När USA höjde räntorna och dollarn apprecierade exploderade deras skuldbörda.
1982 meddelade Mexiko att de inte längre kunde betala av sina skulder. IMF och Världsbanken erbjöd nya lån men krävde nedskärningar, privatiseringar, lägre löner i den offentliga sektorn och öppna marknader. Skuldkrisen gav dessa institutioner hävstångseffekten att montera ner hela sociala modeller och störa den gryende industrialiseringen som hade börjat i det globala syd under efterkrigstidens utvecklingsera.
I många länder bidrog IMF:s och Världsbankens anpassningsprogram till fattigdom, avindustrialisering och upplösning. I Jugoslavien försvagade skulder, arbetslöshet och nedskärningar i välfärden den federala sammanhållningen. Den ekonomiska tvångströjan orsakade inte ensam inbördeskriget och folkmordet i Jugoslavien, men den förvärrade osäkerheten och de regionala motsättningarna som nationalistiska ledare förvandlade till en explosiv politisk kraft.
Ronald Reagan talade om staten som problemet. Samtidigt ökade han militärutgifterna och hade stora budgetunderskott. USA använde offentlig forskning, försvarsupphandling och industripolitik för att stärka flygindustrin, datorer och ny teknik.
Många skuldsatta länder fick å andra sidan veta att de var tvungna att minska utgifterna. Europeiska länder införde alltmer liknande disciplin på hemmaplan. Japan, Sydkorea och Taiwan tilläts – och uppmuntrades ibland – att använda statsbanker, tullskydd och riktad kredit så länge deras utveckling tjänade den amerikanska strategin under kalla kriget. Marknadsdisciplinen tillämpades således striktast på dem som saknade makten att säga nej.
I Sverige drev högern, särskilt i form av Arbetsgivarföreningen, en lång och dyr kampanj för att framställa den internationella krisen som ett argument mot fackföreningar, arbetsvillkor, socialförsäkringar och allmän välfärd. Oljechocken bevisade egentligen inte att välfärdsstaten – folkhemmet – hade misslyckats. Men den gav cheferna en gyllene möjlighet att vända maktbalansen från arbetare och valda institutioner till företag, kapitalägare och privata marknader.
Efterlivet av de felaktiga lektionerna
Arbetare sliter i fabriker, lager, transporter, restauranger och vårdtjänster. Lärare, socialarbetare, journalister, forskare och kommunikatörer möter samma logik i en annan skepnad. Organisationer saknar personal och tid. Chefer kräver fortfarande att enskilda arbetstagare blir mer flexibla, positiva och effektiva.
Många människor vill fortfarande ha god sjukvård, trygga pensioner, högre arbetslöshetsersättning, rimliga hyror och fungerande skolor. Ändå fortsätter de flesta etablerade partier, berövade på ambitioner och politisk fantasi, att undergräva just dessa system.
Den överarbetade läraren ställs mot den sjukskrivne. Sjuksköterskan mot den arbetslöse. Arbetaren mot migranten. Alla får höra att resurserna är uttömda och att någon längre ner på samhällsstegen har tagit deras del. Den underliggande konflikten mellan arbete och kapital försvinner ur sikte.
När vänster- och mitten-högerpartier lovar säkerhet men levererar åtstramningar förlorar demokratin trovärdighet. Väljarna tröttnar på olika versioner av samma politik och väljer den som lovar att kullkasta bordet.
Auktoritära ledare ger människor fiender istället för säkerhet. De attackerar migranter, minoriteter, journalister, kulturarbetare, domstolar och fackföreningar. Samtidigt skyddar de de största förmögenheterna och företagen som tjänar på den ojämlika ordningen.
De lovar systemförändringar. Men de riktar upproret nedåt.
Ett halvt sekel senare är parallellerna svåra att missa. Pandemin kastade produktions- och leveranskedjor i oordning; Ukrainakriget ökade energikostnaderna; och nu har kriget med Iran och de kaos som störde oljetrafiken genom Hormuzsundet fått priserna att stiga igen. Omständigheterna kan skilja sig åt; det gör inte de politiska reaktionerna. Inflation till följd av krig, brist och hindrad produktion skylls på löner, offentliga utgifter eller vanliga människor som påstås leva högt på grisen. Om och om igen får arbetarna höra att de måste bära kostnaderna för kriser som de inte bär något ansvar för.
1970-talets värld var plågad av krig, valutakaos och en dramatisk prisökning på sin viktigaste energikälla. USA bidrog till omvälvningen, profiterade på petrodollarn och använde sin nya monetära frihet för att finansiera krig och upprätthålla global hegemoni. Ändå lärdes vanliga människor att deras eget välstånd och säkerhet hade orsakat katastrofen.
Den myten lever vidare varje gång en regering säger att pengarna till sjukvård, skolor, bostäder, pensioner eller klimatförändringar har tagit slut. Ett land kan sakna personal, elektricitet, material och naturresurser. Det här är verkliga begränsningar. Men en stat med egen valuta behöver inte vänta på att miljardärer eller banker ska skapa dess pengar.
Dessutom kan den förskrivna medicinen – som undertrycker den privata efterfrågan och stramar åt de offentliga budgetarna – i sig skada produktionen. Marknadsliberaler kan sedan åberopa de resulterande svårigheterna för att rättfärdiga ännu mer åtstramning. I kristider kan politik som överför välstånd och makt ytterligare uppåt framställas som oundviklig och nödvändig.
Staten måste styra i enlighet med ekonomins verkliga produktionskapacitet. Den bör dämpa efterfrågan när resurserna är otillräckliga, helst genom att lägga en större del av bördan på de rikaste. Men när människor blir arbetslösa, fabriker står stilla och sociala behov växer, kan den använda sin monetära kapacitet för att sätta lediga resurser i arbete.
Oljekrisen var inte bara en ekonomisk chock. Högern förvandlade den till en berättelse om att demokratin inte längre kunde kontrollera ekonomin. Ur den berättelsen kom femtio år av nedskärningar, avregleringar, privatiseringar, stress och ojämlikhet.
Högerns största seger var inte att den löste oljekrisen. Den fick världen att minnas krisen på fel sätt.
8 kommentarer
You have managed to penetrate a historical course of upheavals that echo into our time. An incredible amount of work and research is behind
it has been carried out! You have illuminated what few have understood or want to understand. All that was obscured. The scope is great. The overall picture is that nations and social development are subdued and subordinated to become tools and resources for a globalized financial power.
Yes, that explains the resistance to cooperation for climate and the environment. It hinders peace
An incredibly well-done job Oskar! It is great that your article is now being published. 👍👍👍
Congratulations again🤗
Thank you, you make me so proud. Please share it.
Interestingly, the environmental movement had a constructive answer to the oil crisis: solar panels and windmills. True industrial solutions, based in economies of scale, making the millionth solar panel exponentially cheaper than the first. But the establishment, already far into the rentierist phase of capitalism, chose nuclear, baswed in extraction of raw materials, the most expensive way of energy extraction one can imagine. Which of course came to nothing, practically.
It’s now the Chinese who are leading the energy conversion. They are not yet rentierist.
But, another interesting angle: the hangup on expensive extractive modes of energy production was so hard that not the slightest deviation from it was permitted. In the 80s Swedish construction researcher Olle Eriksson tried to market a way of making urine from the sewers productive as fertilizers, instead of petroleum products. And god, how derided he was in industrialist AND trade-unionist circles. This was environmentalist flummery! It could not be tolerated!
So it is not so simple as a kind of rightwing capitalist conspiracy to keep oil to any cost. It’s ingrained in the postwar production setup. According to industrial historian Alfred Chandler transition to post-fossils requires a revolution as grand as the development into big industry in the late 1800s, see https://www.jstor.org/stable/3823248. New institutions, new laws, new ways of thinking. And that is a threat to many people who can’t think of the opportunities it will simultaneously create.
No, I mean it was mostly intriguing about a normal but extra strong postwar inflation crisis to reintroduce and permanent austerity.
Really interesting on how desinformation made us loose the welfare state.
Yes, the oil crisis wasn’t just an accident but due to political intrigues.
There are no ”oil producers”, but only oil robbers, or more explicitly fossil oil robbers. Production and robbery are two very distinct activities. Drilling for fossil oil is ROBBERY.
Det finns inga ”oljeproducenter”, utan bara oljerånare, eller mer explicit fossiloljerånare. Produktion och rån är två alldeles olika versamheter. Att borra efter fossilolja är RÅN.
Agreed.