Hjärnans akilleshälar: Vi är inte hemska – vi har bara en hjärna som luras

Jag blir alltid lite nervös när jag öppnar en bok om psykologi. Tänk om jag efter 200 sidor får veta att jag tänker fel, lever fel och innerst inne är en ganska hemsk människa? Slutsatsen i Anders Hansens Hjärnans akilleshälar är dock en annan.

Publicerad:  9 september 2026 i SocialPolitik

Anders Hansen är läkare, psykiater och en av Sveriges mest kända populärvetenskapliga författare om hjärnan. Han har bland annat skrivit Hjärnstark, Skärmhjärnan och Depphjärnan och har också nått en stor publik genom tv-serien Din hjärna.

Författarens grundidé är enkel: hjärnan utvecklades inte för att göra oss lyckliga, perfekta eller helt rationella. Den utvecklades för att hjälpa oss överleva och föra våra gener vidare. Därför kan egenskaper som ställer till det för oss i dag vara rester av funktioner som en gång hjälpte oss.

Minnet är ingen film

Hansen kallar minnet ”en bedräglig vän”. Hjärnan spelar inte upp det förflutna som en film. När vi minns bygger den upp händelsen på nytt. Hippocampus hjälper till att koppla samman olika delar av minnet, samtidigt som ny information och vårt känsloläge kan påverka det som sedan lagras igen.

Minnesforskaren Elizabeth Loftus fick själv uppleva detta. En släkting berättade felaktigt att hon som barn hade hittat sin döda mamma i familjens swimmingpool. Först mindes Loftus inget sådant. Efter hand började tydliga bilder växa fram, tills händelsen nästan spelades upp som en film. Sedan erkände släktingen att han hade tagit fel.

Ännu allvarligare blev följderna för Ronald Cotton. Våldtäktsoffret Jennifer Thompson pekade ut honom och blev med tiden mycket säker på sitt minne. Dna friade Cotton efter mer än tio år i fängelse och pekade i stället ut Bobbie Poole. Ett minne kan alltså kännas allt starkare utan att bli sannare.

Det perfekta minnet blev ett problem

Den ryske journalisten Solomon Shereshevsky hade nästan motsatt problem. Han kunde återge texter, siffror och annan information ordagrant, ibland 15 år senare. Men han hade också svårt att glömma. Mängder av detaljer och associationer trängde sig på.

Hansen använder honom för att visa att glömskan inte är ett misslyckande. Hjärnan måste sortera bort det oväsentliga för att snabbt hitta det som betyder något. Ett minne som sparar nästan allt kan bli belastat av just allt det som andra människor lyckas glömma.

Fallet Kent Cochrane visar samtidigt vad minnet gör för oss. Efter en hjärnskada förlorade han mycket av förmågan att minnas personliga händelser och fick också svårt att föreställa sig framtida situationer. Vi minns alltså inte bara för att bevara gårdagen. Hjärnan använder tidigare erfarenheter för att förstå det som händer nu och bedöma vad som kan hända härnäst.

Avund – sporre eller ojämlikhetsalarm?

Hansen rehabiliterar också en del obehagliga känslor. Avund kan varna oss för att någon håller på att gå förbi oss i gruppen. I ett experiment han återger presterade personer som väckts till avund ungefär 15 procent bättre på ett kreativitetstest än personer som känt beundran. Negativa känslor kan ibland göra oss mer noggranna, analytiska och mindre lättlurade.

Men här vill jag lägga till en socialpolitisk fråga. Måste avund alltid betyda att individen bör springa fortare för att komma ikapp? Den kan kanske också fungera som ett ojämlikhetsalarm. Arkeologiska fynd visar att människor med svåra funktionsnedsättningar ibland överlevde länge genom omfattande omsorg från andra. Människans historia handlar alltså inte bara om konkurrens utan också om samarbete.

Hansen själv betonar dessutom att negativa känslor inte blir bättre ju starkare de blir. När de blir för intensiva, långvariga eller aktiveras i fel läge kan de skada oss. Kanske gäller något liknande sociala skillnader: lite jämförelse kan sporra, medan ett samhälle byggt på ständig statuskamp är något annat.

Aldrig nöjd, alltid sugen

Samma evolutionära logik finns bakom vår jakt på nästa belöning. Under nästan hela människans historia kunde hunger, infektioner, olyckor, rovdjur och naturkrafter snabbt döda oss. Att söka nya möjligheter, lära sig och förbättra sin situation kunde därför vara avgörande.

Dopaminsystemet drev oss framåt. Problemet är att hjärnan förändras långsamt medan teknik och samhälle har förändrats rasande snabbt. Ett system som drev våra förfäder mot mat och säkerhet kan i dag hålla oss på jakt efter nästa köp, nästa statusmarkör eller nästa digitala belöning.

Hjärnan hittar på varför vi känner

En av de mest befriande berättelserna i Hjärnas Akilleshälar handlar om en kvinna som efter många års försök äntligen blev gravid men drabbades av svår nedstämdhet och ångest. Hon började undra om känslorna betydde att hon egentligen inte ville ha barnet.

Hansen visar hur hjärnans ”tolk” försöker skapa en begriplig förklaring till det vi känner. Om orsaken är oklar kan berättelsen kännas självklar utan att vara sann. Kvinnans mående kunde i stället hänga samman med graviditeten och förändringar i kroppens och hjärnans system. Hon fick behandling och mådde senare mycket bättre.

En känsla kan alltså vara fullständigt verklig utan att vår första förklaring till den är riktig. Därför kritiserar Hansen också Freuds idé om undanträngda barndomstrauman som generell förklaring till ångest och depression. Gener, uppväxt, livssituation, livsstil och kroppsliga processer kan alla spela in.

När ”de andra” slutar vara människor

Boken blir mörkast när Hansen går från individen till gruppen. Han tar upp Christopher Brownings forskning om reservpolisbataljon 101 under Förintelsen. Vanliga familjefäder fick möjlighet att avstå från att delta i massmord utan bestraffning. Färre än var femte gjorde det.

Först mådde många fruktansvärt av dödandet. Sedan blev det lättare. Efteråt kunde de rationalisera sina handlingar och nedvärdera offren. Hjärnans ”PR-agent” hjälper oss att få våra handlingar och vår självbild att passa ihop.

Det är kanske bokens viktigaste politiska lärdom. Vi ska inte vara för säkra på att monstren alltid är några andra. Grupptryck och tidsanda kan flytta allas våra moraliska gränser.

Lite självförtroende hjälper

Vissa av våra förfäders anlag hjälper. Ett visst mått av självförtroende och en något positiv självbild kan få oss att våga handla, ta initiativ och stå ut när livet är osäkert. Men måttet är viktigt: självförtroende hjälper inte längre när det glider över i verklighetsfrånvänd självsäkerhet. På samma sätt kan kunskap om våra svagheter göra det lättare att förlåta både oss själva och andra när minnet, känslorna eller omdömet leder fel. Hansen slutar därför ganska hoppfullt: självkännedom ger oss större chans att känna igen våra mönster och navigera runt dem.

Ju bättre vi förstår hjärnans akilleshälar, desto större chans har vi att navigera runt dem.

Hur mycket ryms i en recension?

Hansen slutar inte i biologisk fatalism. Hans råd är att lära känna sina beteendemönster. Ju bättre vi förstår hjärnans akilleshälar, desto större chans har vi att navigera runt dem.

Boken är full av lärorika fakta, och här uppstår nästan ett Solomon Shereshevsky-problem för recensenten. Om allt viktigt ska sparas blir det till slut svårt att hitta huvudlinjen. Man måste glömma, välja och sortera även när man skriver.

Det jag främst tar med mig är därför detta: hjärnan kan lura oss utan att vi är dumma eller onda. Den försöker hjälpa oss att överleva. Men just därför behöver vi ibland gå emot den – och mot tidsandan. Nästa gång någon säger ”go with the flow” kan det vara klokt att fråga: vilket flow, och åt vilket håll?