Från missväxt till Milton Friedman – en historielektion om arbetslösheten

Nyliberala idéer, som de från Ayn Rand och Milton Friedman, har ofta hävdat att arbetslöshet är ett oundvikligt och önskvärt resultat av en marknad som fungerar bäst utan statlig inblandning. Men i praktiken har samhällen som satsar på full sysselsättning och jämlikhet visat sig ha högre välmående, bättre folkhälsa och starkare ekonomier. Historikern Oskar Brandt spanar bakåt med fokus på arbetslösheten, inför morgondagens viktiga val

Kulturen|Oskar Brandt, journalist och historiker

Nej, arbetslöshet handlar inte om att den enskilda människan är lat. Arbetslösheten har alltid varit ett resultat av större ekonomiska och politiska beslut. Från 1800-talet till idag har kampen om arbetsvillkor, samhällsförändringar och missvisande ekonomiska idéer format sysselsättningen.

1800-talet: Arbetarnas kamp för överlevnad

På 1800-talet var Sveriges arbetsliv hårt och oreglerat. Eller det var reglerat till arbetsgivarnas fördel. Industrialiseringen förändrade landet snabbt, men trots stora behov av arbetskraft fanns det många som inte fick plats i den nya ekonomin. De som inte kunde hänga med i teknikens framsteg eller som skadade sig på arbetet stod utan något skydd. Dessa blev utslagna och fick klara sig bäst de kunde; ofta som luffare.

Det är alltid svårt att hårt sammanfatta ett skede. Det fanns till exempel inte någon a-kassa, sjukpeng eller socialbidrag på dagens sätt.   Under denna period uppstod nymodigheten ”arbetsmarknad” . Denna hörde till framväxten av den ”nya ekonomin” från mitten av århundradet. Skråtvånget försvann på 1840-talet och näringsfriheten fick sitt genombrott på1860-talet. Samtidigt gällde ännu tjänstehjonstadgan. I praktiken innebar detta ett ”förbud” mot arbetslöshet. De som ”friställdes” genom jordbrukets rationalisering (skiftesreformerna) kunde i princip inte gå ”arbetslösa” utan placerades på arbetshus eller i annat tvångsarbete i det militära, eller tvingades emigrera. En och annan blev i vårt språkbruk ”luffare”, eller som det då oftare kallades ”landstrykare” eller ”lösdrivare”. Dessa kunde gripas enligt 1880-talets lagstiftning. Arbetslöshet i masskala som vi ser det är ett fenomen knutet till industrikapitalismens och näringsfrihetens tid, där den ”fria lönearbetaren” kunde ”välja” mellan att sälja sin arbetskraft eller inte. Först 1926 avskaffade Sverige legostadgan, men den hade då inte längre någon större betydelse. På samma sätt försvann lösdriverilagstiftningen formellt inte förrän på 1960-talet.

Missväxtåren 1867–1869 drabbade Sverige hårt med extrem kyla och torka, särskilt i Norrland. Trots detta slog vårt rike exportrekord på spannmål till Storbritannien. Mat fanns men den gick inte till dem som svalt, för då skulle arbetarklassen bli lat. Staten gav sin hjälp som lån. Därför gick pengarna till de rika, då de fattiga saknade kreditvärdighet

Nödhjälpsarbeten och svälten sänkte priset på arbetskraft. Barn till ihjälsvultna arbetare, men framförallt till utfattiga torpare och andra som inte kunde försörja sina familjer, auktionerade samhället ut.

Det blev svält och tvångsförsäljningar av fattigas egendom. Emigrationen till Amerika tog fart. De sociala orättvisorna bidrog till att fackföreningsrörelsen började växa fram i Sverige.

1879 strejkade sågverksarbetarna för att arbetsgivarna sänkt deras löner som redan knappt gick att leva på för att lösa sågverkens lågkonjunktur. Militären tryckte tillbaka strejken med hot om våld. Ordningsmakten arresterade 36 människor och vräkte många. Strejkande sattes i fängelse enligt försvarslöshetsstadgan.

Först 1920 förlorade husbönderna som de sista arbetsgivarna rätten att aga sina anställda.

Ovanstående visar att trots hårda tag och i stort sett inget skyddsnät, fanns det även innan välfärdsstaten sådana som inte kunde försörja sig på lönearbete eller näringsverksamhet.

Det gamla bondesamhället: rika bönder och fattiga arbetare

I det förindustriella Sverige var stora delar av befolkningen bundna till adelsmännens eller kyrkans marker som torpare, arrendatorer under ett gods, tjänstefolk eller statare. Även om träldomen formellt avskaffades på medeltiden, innebar det inte frihet för de många lantarbetarna. Adelsherrarna behöll i stort sett samma makt över de frigivna arbetarna som de tidigare haft över trälarna. De som arbetade på marken var hårt knutna till jordägaren och lydde under strikta regler. Rika bönder och adelsmän ägde marken, medan fattiga lantarbetare knappt överlevde på sina små torp eller arrenden.

Under tider av missväxt som på 1500-talet, blev många svältande tvungna att stjäla för att överleva. Straffen var hårda, och de som ertappades avrättades inte sällan genom hängning. Kropparna efter hängda människor som stulit mat kunde kanta vägarna. Missväxten gjorde inte bara bönderna fattigare. Missväxten förstärkte även klyftorna mellan de rika markägarna och de fattiga arbetarna. Det krävdes alltså förr brutala åtgärder för att styra arbetskraften i tider av lågkonjunktur, då vanligt folk saknade skydd mot armod.

På 1700-talet försökte frälsebönder strejka i stora delar av Sverige, men särskilt i de södra landsändarna. Centrala gods var Sperlingsholm och Vapnö. Bönderna ville inte utföra så mycket gratis dagsverken för jordägarna och motsatte sig hur godsherrarna med lagens rätt misshandlade frälsebönderna. Dessa strejker var olagliga och ledare som Per Nilsson och Lars Hansson fick dödsstraff. Många fick i dom att mista äran, betala böter, få piskrapp eller att utföra straffarbete.  Jordägarna slog skoningslöst ned strejkerna. De ledare som vågat protestera halshöggs av makten. Sveriges adel höll i århundraden fast vid sin makt över jordbruket och frälsebönderna. Det dröjde till slutet av 1800-talet innan riktiga förändringar började ta form.

Mellankrigstiden: Vägen mot social trygghet och full sysselsättning

Under mellankrigstiden blev det tydligt att arbetslöshet inte handlade om viljan att arbeta, utan om globala ekonomiska kriser. 1930-talets stora depression drabbade även Sverige, men det var ändå då riket tog de första stegen mot en modern välfärdsstat. I början av 1930-talet var arbetslösheten i Sverige extremt hög – upp till 25 % under depressionens värsta år. Staten använde då det så kallade AK-systemet (Arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten). Det var tillfälliga och hårt reglerade jobb för arbetslösa. AK-jobben hade dåliga löner och usla arbetsvillkor. Många såg det som ett sätt att disciplinera de arbetslösa, snarare än att lösa problemet.

Arbetarrörelsen kämpade hårt mot systemet och lyckades få det avskaffat. Istället satsade staten på riktiga offentliga arbeten med avtalsenliga löner. Fler sociala reformer följde, som förbättrad arbetslöshetsförsäkring och ökad byggnation av bostäder.

Men även andra faktorer bidrog till att arbetslösheten sjönk till runt 10 % i slutet av 1930-talet. Ett viktigt skäl var att Sverige övergav guldmyntfoten 1931. En fördel med att staten kunde skapa pengar var att den då kunde maximera produktionen. Det ledde till en stark ekonomisk återhämtning och deflation.

Men Sverige begränsade 1946 vår förmåga att skapa pengar, när vi gick med i det internationella handelssamarbetet Bretton Woods. Samarbetet krävde att vår växelkurs skulle vara ansluten till dollarn. Det begränsade svenska statens möjligheter att skapa pengar utan inflation. Då blev vi beroende av allt högre skatter vilket gödde ett utbrett missnöje.

En annan avgörande faktor för Sveriges högkonjunktur från 1930-talet var den europeiska rustningskonjunkturen. När Tyskland och andra länder började rusta för krig från mitten av 1930-talet ökade efterfrågan på svenska råvaror som stål och trä. Tillsammans hjälpte exportboomen och de statliga arbetena Sverige ur depressionen.

Denna politik förändrade Sveriges framtid. Till runt 1900 var vi ett land med en oerhört utbredd fattigdom. Människor emigrerade i stor skala på jakt efter ett bättre liv. Sverige började sakta resa sig från 1930-talet och framåt. Socialdemokraterna, vänsterpartier och liberaler genomförde denna utveckling. Men det var folkrörelser fackföreningsmänniskor, feminister, nykterister och frikyrkliga som sedan 1800-talets industrialism satte i gång och drev på Sveriges resa mot jämlikhet. 1800-talets industrialism hade troligen behov av en grundläggande skolgång för arbetarna, och lade en försiktig kunskapsgrund för de spirande folkrörelserna.

Statens och kommunernas aktiva insatser på 1900-talet byggde ut sjukvård, skolor och bostäder. Samtidigt skapade samhället trygghetssystem som gav människor ekonomiskt stöd vid arbetslöshet och sjukdom. Detta lade grunden för den svenska välfärdsmodellen.

1950- och 1960-talen: Från fattigdom till världens topp

Efter andra världskriget fortsatte Sverige att satsa på välfärd och full sysselsättning. Resultatet blev en snabb ekonomisk tillväxt. Under 1950- och 1960-talen blev Sverige ett av världens mest produktiva länder. Offentliga investeringar i infrastruktur och industri, tillsammans med en stark arbetsmarknad, gjorde att vi kunde bygga upp en modern välfärdsstat med hög levnadsstandard. Social trygghet, gratis utbildning och goda arbetsvillkor gjorde att Sverige kunde locka och utveckla en kvalificerad arbetskraft.

Den svenska modellen skapade en stark balans mellan arbetstagares rättigheter och företagens behov. Det gjorde att vi blev ett av världens mest konkurrenskraftiga länder. Den svenska ekonomin var ett föredöme för andra som ville kombinera tillväxt med social rättvisa.

Men här får man inte glömma att en värld låg i ruiner 1945 medan det svenska näringslivet och samhället var intakt. Svensk exportindustri kunde producera för en närmast omättlig världsmarknad fram till skiftet 1960–70-tal. Då blev världskonkurrensen en helt annan.

1970-talet: Oljekrisen, desinformation och nyliberalismens uppgång

På 1970-talet drabbade oljekrisen världen. Den skapade både hög arbetslöshet och hög inflation, ett fenomen som kallas stagflation. Det hade vissa välfärdsekonomiexperter inte sett som möjligt. Nyliberala tänkare som Milton Friedman utnyttjade detta och hävdade missvisande att statliga ingripanden och keynesiansk politik inte kunde lösa problemen. De förespråkade istället åtstramningspolitik och idéer som NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment). Tanken var att en viss nivå av arbetslöshet var nödvändig för att hålla inflationen i schack. De menade att detta skulle förbättra ekonomin genom att pressa ner löner och minska fackens inflytande.

Ayn Rand, en annan inflytelserik nyliberal filosof, gick ännu längre. Hon ansåg att de rikas möjlighet till girighet och deras förmåga att driva på innovation genom egenintresse var det som utvecklade samhället. Rand såg ojämlikhet som en naturlig följd av individernas olika prestationer. De starkaste borde styra marknaden. Men som Richard Wilkinson och Kate Pickett visar i Jämlikhetsanden, leder stora ekonomiska klyftor till negativa effekter som social oro och psykisk ohälsa. Dessa följder skadar hela samhället – inklusive de rika.

1990-talet: Finanskrisen och den permanenta arbetslösheten

Finanskrisen i början av 1990-talet drabbade Sverige hårt. Krisen hade sitt ursprung i avregleringarna på 1980-talet. Dessa hade lett till ökad privat utlåning och en fastighetsbubbla. När Riksbanken höjde räntorna för att försvara den fasta växelkursen kollapsade fastighetsmarknaden. Det utlöste en bankkris och massarbetslöshet. Som forskare som Niklas Altermark, Max Jerneck och Elisabeth Lindberg har visat var inte Sveriges statsskuld huvudproblemet. Globala räntehöjningar och den tidigare finansavregleringen var bovarna bakom krisen.

För att möta krisen genomförde både socialdemokrater och borgerliga partier omfattande budgetsaneringar och nedskärningar i välfärden. Arbetslösheten förblev ändå hög. Politikerna fortsatte att tala om att en viss nivå av arbetslöshet var nödvändig för att hålla inflationen i schack. Man tillät arbetskraftsinvandring från EU för att sänka arbetarnas löner. Politikerna uppmuntrade de missnöjda bland arbetarklassen att utbilda sig. Men arbetsmarknaden kunde inte erbjuda kvalificerade arbeten till alla som avslutade sina studier. Det blev en övermättnad på högutbildad arbetskraft i början på 00-talet.

När missnöjet växte bland de som såg sina möjligheter försvinna, kunde Fredrik Reinfeldt och Moderaterna gå till val 2006 på löften om att sänka a-kassan samt begränsa sjukpenningen och sjukersättningen. Detta skulle, enligt dem, göra arbetsmarknaden mer flexibel och minska arbetslösheten. Men i praktiken pressade dessa reformer ner lönerna utan att lösa arbetslösheten. Istället sjönk produktivitetstillväxten, eftersom människor hade mindre köpkraft och fler tvingades acceptera osäkra jobb om de ens fick några. Minskad allmän köpkraft minskar mängden arbetstillfällen.

2000-talet: Från topposition till nedgång

Trots 1990-talets nedskärningar hade Sverige fortfarande en stark ekonomi. År 2006, strax innan Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister, rankades Sverige som en av världens tre mest konkurrenskraftiga ekonomier. Men denna nyhet kom ut först efter valet. Valkampanjerna handlade istället om att Sverige var i kris och att de arbetslösa inte ville arbeta. Detta skapade en bild av att Sveriges utmaningar berodde på lättja och brist på drivkraft hos arbetarna, snarare än på strukturella ekonomiska problem.

Reinfeldts regering införde sänkta skatter för högavlönade, alla med arbete och för dem med kapital. Försämrade socialförsäkringar och avreglerad arbetsrätt skulle göra det lättare att hitta arbete. Men i praktiken fick många acceptera lågbetalda och osäkra anställningar. Om de ens hittade ett arbete. Produktivitetstillväxten fortsatte att sjunka. Resultatet blev en mer pressad arbetsmarknad eller arbetslöshet för många.

2020-talet: Sverige tappar mark i Europa

Under Tidölagets tid har Sveriges ekonomiska situation förvärrats ytterligare. 2023 var vi på väg att bli en av de mest underpresterande ekonomierna i Europa. Tusentals företag går i konkurs. Arbetsmarknaden har blivit än mer osäker. Även de som satsat på utbildning har svårt att hitta stabila arbeten. Samtidigt har riksdagen beslutat att sänka a-kassan för långtidsarbetslösa från oktober 2025, till 5621 efter skatt i månaden. Det riskerar att minska den allmänna köpkraften och produktiviteten. När människor får mindre pengar att röra sig med minskar efterfrågan på varor och tjänster. Det leder till färre arbeten – även inom de lågbetalda sektorerna.

Trots att folkrörelserna en gång var en stark kraft för förändring, har den förändrade synen på hur arbetstillfällen uppstår kraftigt försvagat gräsrötterna idag. Passiviseringen av dessa var en grund för att kunna genomföra det nyliberala systemskiftet.  Men även om folkrörelserna är svaga, skrämmer de fortfarande den nuvarande Tidöregeringen. Regeringen har riktat sina attacker mot folkhögskolor och bildningsförbund, institutioner som en gång varit kärnan i folkbildningsrörelsen. Dessa attacker visar att de gamla folkrörelserna fortfarande har potential att förändra, trots att deras kraft idag är försvagad.

1800-talet lät de utslagna bli luffare. Idag har vi på grund av den nyliberala motviljan mot arbetsmarknadsutbildningar och Komvux en stor jobbmatchningsbrist. Utländska arbetare tar ofta de tuffaste jobben. Detta kan hjälpa vissa svenska arbetare, men bidrar också till en ökad konkurrens. Utländska arbetare får utstå våld från sina arbetsgivare.  År 2023 omkom ovanligt många, 62 personer, i arbetsrelaterade olyckor. Det normala antalet är på 30–50 personer per år. Cirka 700 personer dör årligen av arbetsrelaterad stress. Arbetsrelaterade sjukdomar leder till 3 000 dödsfall i förtid varje år. Många självmord kan utredare koppla till mobbning på arbetsplatser (Arbetsmiljöverket). Försäkringskassans statistik visar att i december 2022 var över 42 000 personer sjukskrivna minst två veckor på grund av stress, jämfört med drygt 9 000 i början av 2010-talet. Åtstramningspolitiken har inte lett till ökad produktivitet.

Att utmana nyliberal ekonomisk teori

Nyliberala idéer, som de från Ayn Rand och Milton Friedman, har ofta hävdat att arbetslöshet är ett oundvikligt och önskvärt resultat av en marknad som fungerar bäst utan statlig inblandning. Men i praktiken har samhällen som satsar på full sysselsättning och jämlikhet visat sig ha högre välmående, bättre folkhälsa och starkare ekonomier.

Sverige är naturligtvis inte tillbaka på 1800-talet. Men historien visar hur staten gång på gång har använt försörjningen för att styra arbetskraften.

Under stora delar av 1800-talet gällde regler om försvarslöshet och tjänstetvång. Arbetsföra människor som saknade godtagbar försörjning kunde tvingas ta tjänst. År 1885 ersatte staten delar av detta system med lösdriverilagen, som gjorde det möjligt att ingripa mot människor som saknade arbete eller ansågs leva ett kringstrykande liv. Myndigheterna kunde döma dem till tvångsarbete. Lagen försvann först på 1960-talet.

På 1930-talet använde staten i stället Arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten, AK-jobben. De arbetslösa fick arbeta till villkor och löner som låg under den vanliga arbetsmarknaden. Arbetarrörelsen bekämpade systemet och krävde riktiga offentliga arbeten med avtalsenliga löner.

Dagens system använder mildare metoder, men den ekonomiska mekanismen känns igen. Sedan oktober 2025 trappas a-kassan ned ju längre arbetslösheten varar. Aktivitetsstödet kan till slut falla till omkring 5 621 kronor efter skatt i månaden. Kommuner kan kräva upp till 40 timmars aktivitet i veckan av den som får försörjningsstöd. Aktiviteter kan ske på vanliga arbetsplatser utan att personen räknas som arbetstagare. I Lund har socialtjänsten dessutom sagt att omkring 100 sökta jobb i månaden kan krävas.

Även sjukdom har blivit ekonomiskt dyrare. Sedan juli 2026 kan den som själv lämnar en felaktig uppgift till Försäkringskassan eller missar att anmäla en förändring få betala tillbaka ersättningen och dessutom en sanktionsavgift. Avgiften är 25 procent av den felaktiga utbetalningen och minst 2 368 kronor under 2026. Den kan tas ut även när personen gjorde misstaget utan avsikt. Om Försäkringskassan själv orsakade felet ska myndigheten däremot inte ta ut avgiften.

Redan sommaren 2025 höjde staten högkostnadstaket för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna får dessutom betala en större del av läkemedelskostnaderna innan rabatterna slår igenom. Staten räknade med drygt två miljarder kronor högre kostnader för patienterna under 2026. Staten tjänar inget på minskade utgifter, då den makulerar alla skatteinbetalningar den får. Däremot stimulerar dyrare läkemedel fattiga till att låna av bankerna och göra dessa rika när de köper mediciner.

Tillsammans förändrar försämringarna maktförhållandet på arbetsmarknaden. Den som riskerar mycket låg a-kassa, indraget försörjningsstöd, sanktioner eller högre kostnader för mediciner får mindre möjlighet att tacka nej till låg lön, dålig arbetsmiljö eller osäkra villkor. Trygghetssystemen påverkar därför även den som fortfarande har ett arbete.

Återhämtningen kom när staten började stimulera

Efter flera års svag efterfrågan, hög arbetslöshet och lågkonjunktur började ekonomin 2025–2026  återhämta sig samtidigt som staten själv bytte riktning.

Konjunkturinstitutet pekar ut ökade reallöner och expansiv ekonomisk politik som viktiga drivkrafter bakom återhämtningen. Staten ökade underskotten, sänkte skatter och ökade utgifterna. Regeringen halverade matmomsen från 12 till 6 procent och satsade miljarder på billigare kollektivtrafik. Sådana åtgärder stärker hushållens köpkraft och därmed företagens efterfrågan.

Sverige fick samtidigt till slut mycket låg inflation. Men vi kom sent till kombinationen låg inflation och starkare konjunktur. USA fick redan under Biden ned inflationen från 9,1 procent sommaren 2022 till 3,0 procent sommaren 2023, samtidigt som arbetslösheten förblev låg och reallönerna började stiga. Bidenregeringen genomförde samtidigt stora investeringar i infrastruktur, halvledare och grön energi.

Det bevisar inte att expansiv finanspolitik ensam sänker inflationen. Energi- och transportpriser föll, leveranskedjor förbättrades och Federal Reserve höjde räntan. Men USA visar att inflation kan falla utan att staten först skapar massarbetslöshet och kraftigt försvagar arbetarnas ställning.

Sveriges återhämtning visar på samma problem för åtstramningsberättelsen. Ekonomin började inte få fart därför att arbetslösa blev fattigare. Den fick fart när reallönerna steg, räntorna sjönk och staten ökade efterfrågan. Konjunkturinstitutet räknar med omkring 2,4 procents BNP-tillväxt 2026, även om Sverige ännu inte helt lämnat lågkonjunkturen.

En tidigare grön investeringspolitik hade dessutom gjort Sverige mindre känsligt för oljeprischocker. Fler elfordon, bättre järnväg och kollektivtrafik hade minskat hushållens behov av bensin och diesel redan innan kriget kring Iran och Hormuzsundet drev upp oljepriset. Att sänka bensinpriset i efterhand lindrar problemet. Att minska oljeberoendet angriper orsaken.

Efter valet kan trycket öka ytterligare

Moderaterna vill gå längre nästa mandatperiod. Partiet räknar med stora besparingar genom en hårdare arbetslinje och har särskilt pekat ut a-kassan och aktivitetsstödet. Moderaternas förslag innebär bland annat snabbare nedtrappning av ersättningen och andra förändringar som partiet räknar med ska spara flera miljarder kronor.

Samtidigt har Timbro och den SD-nära tankesmedjan Oikos presenterat Tidö 2.0. Det är inte Tidöpartiernas gemensamma valprogram, men det visar vilken riktning inflytelserika delar av högern vill driva politiken efter valet.

Tidö 2.0 vill förstatliga a-kassan och ersätta dagens system med ett statligt grundskydd. Förslaget anger ingen exakt framtida ersättningsnivå, så man kan ännu inte säga att det automatiskt innebär lägre a-kassa. Men ett förstatligande skulle kapa en viktig historisk länk mellan fackföreningarna och arbetslöshetsförsäkringen och kan därmed försvaga fackens organisationsmakt.

Programmet vill också införa lågavlönade ”mini-jobs” med svagare anställningsskydd, avskaffa omställningsstudiestödet och avskaffa Arbetsdomstolen. Arbetsrättsliga konflikter skulle då flyttas till vanliga domstolar och arbetsmarknadens parter skulle förlora sin särskilda roll.

SD säger samtidigt att partiet inte vill gå med på nya försämringar av a-kassan. Det ska tas på allvar. Men partiet lovade även inför valet 2022 att värna a-kassan och accepterade senare nedtrappningen från 2025. Vad som faktiskt händer avgörs därför i kommande regeringsförhandlingar.

Samtidigt bygger staten snabbt ut kriminalvården och planerar för omkring 29 000 häktes- och anstaltsplatser till 2034. Tidölagets uttalade syfte är hårdare straff och fler frihetsberövanden. Men USA visar att ett kraftigt utbyggt straffsystem med tiden kan komma att omfatta betydligt fler än de grövsta våldsbrottslingarna. Därför finns skäl att fråga vilka brott och vilka samhällsgrupper som till slut ska fylla en nästan tredubblad svensk fängelsekapacitet. Kan syftet vara att disciplinera utsatta delar av arbetskraften?

Den ekonomiska historien återkommer därmed till samma grundfråga. Arbetslösa blir inte fler därför att ersättningen är för hög. De blir fler när ekonomin skapar för få arbetstillfällen.

Samtidigt ökar konkurserna åter i detaljhandeln: i augusti 2026 låg de 33 procent högre än året före, trots att konkurserna totalt minskade. Hushållens efterfrågan är fortfarande är svag – och visar varför sänkta ersättningar för arbetslösa kan förvärra för företagen.

Om hundra personer konkurrerar om tio jobb skapar hårdare krav och lägre ersättning inte det elfte jobbet. Däremot gör politiken de hundra mer desperata att få något av de tio. Det stärker arbetsgivarens förhandlingsläge och påverkar löner och arbetsvillkor långt utanför gruppen arbetslösa.

En stat som ger ut sin egen valuta behöver inte vänta på privata investerare för att skapa varje arbete. När människor, kunskap, material och produktionskapacitet finns kan staten investera i bostäder, järnväg, energi, klimat, utbildning och välfärd. De verkliga begränsningarna är arbetskraft, resurser och inflation – inte ett bristande förråd av svenska kronor.

Sveriges utveckling 2025–2026 visar just detta. Först föll efterfrågan och arbetslösheten steg. Sedan ökade staten underskotten och hushållens köpkraft. Ekonomin började återhämta sig samtidigt som inflationen föll.

Ska politiken skapa tillräckligt många arbeten – eller göra arbetslösheten så fattig och osäker att människor tvingas konkurrera hårdare om de arbeten som redan finns?

Inför valet 2026 lovar de tre rödgröna partierna en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, men ambitionsnivån skiljer sig tydligt. Socialdemokraterna sätter åter full sysselsättning som långsiktigt mål och vill möta arbetslösheten med investeringar, fler yrkes- och arbetsmarknadsutbildningar, en starkare Arbetsförmedling samt fler vägar till arbete. S vill också mildra den branta nedtrappningen i a-kassan, men har hittills valt att inte lova någon högre slutnivå för aktivitetsstödet till långtidsarbetslösa.

Vänsterpartiet går längst i trygghetssystemen. Partiet vill föra en ekonomisk politik för full sysselsättning, öka de offentliga investeringarna och stärka den aktiva arbetsmarknadspolitiken. A-kassan ska ge 80 procent under hela ersättningsperioden, och V vill även stärka ersättningen för dem som får aktivitetsstöd. Partiet driver dessutom generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön.

Miljöpartiet vill skapa fler jobb genom investeringar i bland annat järnväg, förnybar energi, energieffektivisering, välfärd och grön industri. Partiet vill stärka Arbetsförmedlingen, utbildning och vägar till arbete samt förbättra a-kassan. MP driver också en generell arbetstidsförkortning och vill på sikt närma sig fyradagarsvecka.

Publicerad i Internationalen 2026-09-12