Memento mori (tänk på döden) lär oss att vi kan bara ta till vara på livet genom att inte att det går inte att leva det perfekt. Läs krönikan efter bilden!
Krönika
När döden kommer nära förändras perspektivet. Ett ansikte i ett fotografi påminner plötsligt om förlusten av ett helt universum. En röst man tagit för given kommer aldrig tillbaka. Då väcks den urgamla frågan: hur lever vi när vi vet att allt tar slut?
Tanken på döden får livet att framträda klarare
Här blir memento mori mer än latinets ”minns att du är dödlig”. I Egypten bar de, för eftertanke, fram skelett vid festmåltider. I Rom påmindes segerherren i triumftåget om att han bara var människa. Romarna lade skelett i golvmosaiker som påminnelse. Kristendomen gav oss symboler för förgängligheten som dödskallar, timglas och askonsdagens ”av stoft är du kommen”. Buddhismen lät människor meditera över kroppens förgänglighet. Poängen var sällan mörker utan klarhet: döden skulle hjälpa livet att träda fram.
När någon dör är det lätt att börja kräva det omöjliga av sig själv. Man vill leva rätt, välja rätt, vårda varje relation perfekt. Sorgen lurar oss att tro att bara det felfria duger. Men livet fungerar nästan alltid bättre tvärtom.
Bara det avslutade är perfekt
Perfekt betyder avslutat. Färdiga blir vi först när livet slutar. Så länge vi lever är vi pågående: lite trasiga, lite visa, ofta förvirrade, ibland strålande. Därför blir good enough, grit och trial and error längre än kontroll. Vi får göra så gott vi kan, släppa det vi inte styr och försöka ha roligt när det går.
Kanske är det därför boken Pythian pratar av Liv Strömquist känns så tröstande: ingen har full koll på livet. Vi tolkar alla till det på vårt eget sätt.
Mer absurt när vi förstår allt
Sorgen följer samma lag. Douglas Adams gav oss litteraturens mest trösterika skämt: I Liftarens Guide till Galaxen räknar superdatorn Deep Thought ut att svaret på ”meningen med livet, universum och allting” är 42. Problemet var att ingen riktigt visste vare sig frågan eller kände till svaret. I nästa led antyds att om någon verkligen får både frågan och svaret, ersätts universum av något ännu mer kaotiskt. En teori i böckerna är att detta redan hänt. Frågan visade sig dessutom vara absurd: 6 × 9.
Just där blir humorn visdom. Vi jagar ofta det definitiva svaret när poängen kanske är att leva frågan: pröva, fela, älska, sörja och fortsätta ändå. Meningen ligger kanske mindre i kontroll än i deltagande.
Där livet är, är inte döden
Epikuros skrev att döden angår oss inte. Så länge vi lever finns den inte här. När den kommer finns inte vi kvar för att erfara den.
För den troende finns hopp om salighet, nåd och fortsatt existens. Och om det är så, vem kan döma? Våra liv är för sammanvävda, våra misstag för mänskliga. Vi behöver alla förlåtelse.
Om ateisten har rätt blir blunden inte nödvändigtvis tommare. Då fortsätter kroppen i naturens kretslopp. Förmultningen blir jord, växtlighet och nytt liv. Energi byter bara form. Kanske också själen? Medvetandet lämnar dessutom spår i världen: i minnen, handlingar, barn, ord och kärlek.
Livets lott att älska, falla och resa sig igen
Den mest mänskliga hållningen är kanske inte säkerhet utan vördnad. Vi vet inte fullt ut.
Och när sången klingar ut vid kistan kanske det räcker att säga:
Jag levde inte perfekt. Ingen gör det. Men jag försökte, jag älskade, jag lärde, jag föll och reste mig.
Det är kanske det närmaste 42 vi kommer. ■
Publicerad i magasinet ”Memento” nr. 3 – 2026
OSKAR BRANDT
JOURNALIST OCH FIL.MAG.
I HISTORIA OCH LATIN
4 kommentarer
Så kloka tankar. 🤗♥️
En existensiell fråga du ställer . En slut eller en fortsättning?
Ja vi möter denna fråga allesammans.
Själv har jag stått inför ytterst allvarliga ögonblick i unga år.
Då räddades jag på ett oförklarligt sätt. Tänkte de sista tankarna.
Är verkligheten endast fysikalisk och har den alltid funnits eller har kommit till av sig själv med ett vimmel av liv i olika former med alla ändamål och alla skönhet som format???
Allt är bortom de rationella förklaringarna.
Vetenskapen har studerat fysikens värld. Inte
bara hur den uppstod utan också om
universums slut.
Vetenskapen lär oss att stjärnor dör, att leva tar slut och att även universum självt har en ändlig fysisk framtid. Vi ser hur svart hål slutar stärnsysystem.
Vetenskapen kan inte besvara alla frågor om människans slutgiltiga öde, eftersom det kristna hoppet vilar på något som ligger bortom de fysiska processer vetenskapen studerar.
Rationalismen har förenklat och reducerat universum likt ett gigantiskt mekaniskt system.
En fråga är också människouppfattning. Är människan verkligen ett djur.
Ett djur har ingen självuppfattning som människan äger.
Ett djur är en biologisk varelse med en speciell roll i livssystemets ekologi.
En ko är en grupp gräsätare. En varg är en varg som jagar för att friska bestånd bestå.
De följer så ett gruppmedvetande
Människan äger ett självmedvetande och har en fri vilja om gott och ont.
Hon står inför moraliska frågor. Detta rör hennes inre verklighet. Hennes själ. Hon är så mer än ett djur.
Vad är sanningen för henne?
Vetenskapen inte kan besvara alla frågor om människans slutgiltiga öde, eftersom det kristna hoppat vilar på något som ligger bortom fysiska processer.
Mot rationalismens verklighet står genom tusentals av år avövernaturliga händelser som är uppenbarelser i människans historia som en vägledning om livet och sanningen.
Det sker även i modern nutid.
Vårt hopp är inte att den fysiska döden inte är verklig. Vårt hopp står till att Jesus Kristus har besegrat den.
Polkinghorne, en respekterad matematisk fysisk som senare blev präst, avvisade tanken att vetenskap och tro på Gud måste vara fiender.
I stället utforskade han i sina skrifter hur universums rationella ordning och begriplighet kunde rymmas inom en kristen förståelse av skapelsen.
”Vi ska dö, och kosmos ska dö, men det sista ordet tillhör inte döden utan Gud.”
Uppståndelsen förkunnar att graven inte får sista ordet. Synden får inte sista ordet. Lidandet får inte sista ordet.
Det får Gud.
Jag tror också på Gud! Jag ville bara visa att det finns hopp oavsett vem som har rätt.
Finns andra vägar?
Historien visar hur människor formas i många läror och kulturer. Vi är inga djur. Vem är människan?
När fanns den första människa. Tidpunkt är 6000 år f.Kr
Den första människan talade med Gud och blev vägled personligen och levde i förbund med Gud i själen.
Själen är förankrad i Gud som vårt ursprung och mål.
Men Adam blev också den som gick fel och förlorade förbundet och formade sin egen väg och förstånd. Sin egen sanning. Detta har gällt hela mänskligheten. Han och hon blev dödlig.
Historien skildrar detta som tiden enligt den gamla människan som verkar på jorden.
En avlösning sker. Porten till himlen öppnas igen
Adam och Eva ersattes av den nya Adam och Eva som är Jesus tillsammans med Maria.
Vad är vägen för oss?
Inför Kristi korsfästelse säger Jesus till lärjungarna att han går för att bereda plats åt dem och att de vet vart han går.
Tomas Tvivlarna avbryter då och säger ärligt: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?”
Jesus svarar med de berömda orden i Johannesevangeliet 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”