När vi tilltalar varann som jämlikar funkar samhället bättre

När vi talar till varandra som jämlikar skapar vi ett mer harmoniskt och effektivt samhälle, visar Oskar Brandt med historiska exempel. Läs artikeln om hur jämlikhet och du-reformen hänger ihop.

Folket borde visa mer respekt i tilltalet till sina folkvalda politiska företrädare menar Göteborgs-Postens frilansskribent Theodor Selimovic.

Selimovic förenklade lite väl mycket i sin artikel Ett avskaffande av du-reformen skulle gynna oss alla den 25 september, med idén om att svenska artighetstilltal mest handlat om att säga ni till den man är artig mot.

Så enkelt var det aldrig. Dessutom vill skribenten att dagens tilltal ska återgå till äldre artighetstitulatur.

Den neurologiska forskningsöversikten Your brain at work (2020) av David Rock visar att för lite avslappnad jämlikhet i organisationer kan minska problemlösningsförmåga och kreativitet.

Därutöver riskerar antagligen tilltalshierarkier att leda till slutsatser i folks studier och arbete som förstärker klyftorna i samhället.

Forskningsöversikten Jämlikhetsanden (2011) av Richard Wilkinson och Kate Pickett visar att mer jämlika samhällen i stort sett på alla områden fungerar bättre än mer ojämlika samhällen.

Selimovic framhåller forskning som visar på att vissa utsatta elever i amerikanska skolor fått bättre studieresultat. Men Daniel Linds text Vill du att Sverige ska bli mer socialt cementerat? i Dagens Arena den 24 september visar att i de mer hierarkiska länderna USA och Storbritannien är den amerikanska drömmen mycket svårare att nå än i Sverige.

En lustig ironi är att det svenska språket, som nu är känt för sitt informella du-ande, faktiskt har kommit tillbaka till en enklare form av tilltal som ursprungligen fanns i fornsvenskan. Där var ”du” var det naturliga tilltalet till en enskild person.

Även engelskan delar detta enkla tillvägagångssätt med ”you,” som fungerar för både ”du” och ”ni.”

Till vilken äldre tids ojämlikhet vill skribenten att vi ska återgå? Början av 1900-talet ter sig kanske som en oskyldigt artig tid men det var inte förrän på 1920-talet som husbönderna förlorade rätten att aga sina anställda enligt Världens jämlikaste land? (2020) av historiedocenten Erik Bengtsson.

Och idag med den skenande ojämlikheten finns åtminstone ett misstänkt fall där en arbetsgivare skall ha låtit misshandla en byggarbetare i Sverige som hade kontaktat facket.

När vi talar om artighetstitlar i svenskt språkbruk är det ofta ”ni” och ”du” som kommer i fokus. Men det finns en rik historia av artighetstitlar i Sverige.

I det gamla Sverige användes artighetstitlar som ”herrn”, ”frun” eller personens yrkes- eller studietitel i bestämd form. Om någon skulle vara artig mot en kvinna, användes hennes makes titel som i fallet ”generalmajorskan”.

Ursprunget till det svenska ”ni” går tillbaka till 1200-talet och användes ursprungligen gentemot kungar, adel och präster.

Inom militären använde befäl ”du” gentemot sina soldater, men från 1881 började de använda ”ni” för att införa en artigare ton gentemot de underordnade.

Men försöken att demokratisera användningen av ”ni” hade en oönskad effekt. Snart blev ”ni” förknippat med nedlåtenhet. Ni:et förlorade den positiva förtrolighet som ”du” tidigare inneburit. Istället för artighet blev ”ni” en förolämpning.

Pluralformen ”I” använde det forna Sverige endast när någon talade till flera personer, tillsammans med ”it” som var specifikt för att tala till två personer.

Ordet ”ni” har kommit till genom att sammanfoga det gamla ”I” med den pluraländelse som användes på verb i fornsvenskan. Uttryck som ”hörden I” och ”saden I” är exempel på hur detta nya pronomen har formats.

Det är också intressant att notera att det gamla ”I” fortsatte att användas vid sidan av ”ni” i vissa dialekter. ”I” har historiskt aldrig setts som nedlåtande tilltal till skillnad från ni.

Dock har uttalaren setts som om han kom från landet.