DEBATT Svagt forskningsstöd för att minskad ersättning ger arbetslösa jobb.
Oskar Brandt

Regeringens planer att begränsa arbetslöshetsförsäkringen till runt 5 600 kronor efter skatt per månad efter en inte så lång arbetslöshet är kontroversiellt.

Trots att sysselsättningen är hög inom de flesta grupper, finns det svårigheter med att öka den ytterligare. Undantagen är funktionsvarierade och vissa utomeuropeiska grupper.

De utsatta arbeten som en låg a-kassa vill pressa arbetslösa till är sannolikt för tuffa för de funktionsvarierade. Ska vi minska social problematik och verka för ett icke-diskriminerande samhälle, bör vi inte heller pressa personer av utomeuropeisk bakgrund till utsatthet.

De utsatta arbeten som en låg a-kassa vill pressa arbetslösa till är sannolikt för tuffa för personer med funktionsvariationer. Foto: Alev Takil/Unsplash

Att sänka arbetslöshetsersättningen kan påverka produktiviteten negativt genom att öka antalet låglönearbetare med sämre arbetsvillkor.

Produktivitetstillväxten i Sverige och i stora delar av världen är redan i kris, enligt rapporten ”Var är produktiviteten” av Bengt Lindqvist. Produktiviteten sjunker kraftigt särskilt sedan åtstramningspolitiken blev betydligt kraftigare under borgerligt styre under finanskrisen.

Trots försök att höja produktiviteten genom krävande arbetsvillkor, sänkta socialförsäkringar och mindre statliga budgetar har resultatet varit minst sagt magert.

För att främja en hållbar ekonomi och rättvis arbetsmarknad krävs åtgärder som stärker välfärden och ökar efterfrågan på arbetskraft. Det betyder att vanligt folk behöver mer pengar.

Sveriges åtstramningspolitik, som går tillbaka till oljekrisen (se bland annat ”Det plundrade folkhemmet” av Sven Grassman), bygger på felaktiga grunder och har nått sin gräns.

Om staten minskar sina satsningar på produktion och forskning kan tillverkningen sjunka, samtidigt som efterfrågan förblir hög. Detta kan leda till en obalans där tillgången på varor och tjänster inte kan möta den fortsatt höga efterfrågan.

Det är viktigt att staten förblir engagerad i att främja tillväxt och produktivitet för att säkerställa att ekonomin kan möta efterfrågan utan att öka inflationstrycket.

Dagens inflation beror på sänkt produktion på grund av covidpandemin och Ukraina-kriget. Inflationen började sjunka tidigast i USA som satsade på att öka produktionen för att besegra prisstegringarna.

Den sänkta inflation vi ser nu beror sannolikt på de fortfarande höga socialförsäkringsnivåerna, det som är kvar av offentlig sektor, att sysselsättningen överlevt räntesänkningarna men inte på regeringens åtstramningspolitik. Därtill njuter vi sannolikt också av Bidens expansiva finanspolitik.

Ekonomier som inte är totalhavererade alltid hämta sig efter en tid, men denna återhämtning hade kunnat gå fortare med mer investeringspolitik från staten. Sedan beror inflationssänkning vid åtstramningspolitik på ökande klassklyftor, mer stress i offentlig sektor, mindre pengar till mat, kläder, el och bostäder till de fattigaste.

Men fortfarande är vår ekonomi under Tidölaget en av de ekonomier som presterar bland de sämsta i Europa. Detta riskerar också att sänka vår konkurrenskraft.

Att pressa människor att acceptera låglönejobb kan underminera arbetsvillkoren och leda till mer omfattande sociala problem, allt större kriminalitet och psykisk ohälsa. Forskning visar att vid den begränsade ekonomi man alltid har under arbetslöshet, och särskilt vid så låga intäkter som regeringen vill ha a-kassan på, ökar risken för psykisk sjukdom kraftigt för varje 500 kronor mindre den arbetslöse får per månad.

Politiken som främjar låglönearbete riskerar att tysta viktiga röster i samhället. Skyddsombud eller sakligt ifrågasättande röster till exempel i fabrikerna, vården eller skolan kan tystna.

Demokratiskt viktiga yrkesgrupper som bland annat journalister och kulturarbetare kan börja minska sin kritik av missförhållanden. Detta är oroande i en tid av ökande arbetsrelaterad ohälsa och svag produktivitet.

Att sänka arbetslöshetsersättningen leder sannolikt inte till någon betydande minskning av arbetslösheten. I stället förespråkar experter intensiv arbetsförmedling och anställningsstöd för utsatta grupper. Det krävs också en utbyggnad av arbetsmarknadsutbildningar och möjlighet till vidareutbildning för att öka sysselsättningen.

Många av de arbeten som uppstår i Sverige är högkvalificerade arbeten. Då behöver vi en hög a-kassa för att möta den produktivitetsutvecklingen.

Sedan visar mycket forskning att en bra a-kassa inte leder till lägre arbetssökande. Om många arbetssökande får låg a-kassa kan detta leda till lägre köp av varor och tjänster i Sverige. Då tenderar antalet arbetstillfällen att minska. En god a-kassa och bra sjukförsäkringar är viktiga automatiska konjunkturstabilisatorer.

Sedan visar historien att teknikutveckling stimuleras av en arbetskraft med goda villkor. Redan romarna och de antika grekerna hade tillgång till ångkraft och järnvägsteknik, men använde inte dessa i produktionen. Dessa antikens makthavare hade ju tillgång till gratis slavar.

En slutlig a-kassa för långtidsarbetslösa på 22 000 kronor för de flesta arbetslösa i månaden före skatt skulle inte kosta samhället mycket reellt sätt. Allt skulle gå till konsumtion och att hålla produktionen igång.

Men än bättre är full sysselsättning via en utbyggd offentlig sektor. Ingens lön bör heller ligga under 22 000 i månaden före skatt år 2024.

En sänkt a-kassa dämpar bara löneutvecklingen.

Historiskt sett har politik som inneburit nedskärningar i socialförsäkringar och bidrag inte brukat leda till full sysselsättning, men väl till en försämrad arbetsmiljö. Om vi vill ha full sysselsättning, borde vi bygga ut offentlig sektor på alla nivåer. Undersökningar av kostnaden för detta visar att det hade kunnat gå.

För samtidigt sjunker då kostnader för a-kassa samt sjukskrivningar relaterade till underbemanning och dåliga arbetsvillkor. Ohälsan i samhället minskar då antagligen generellt och likaså även kriminaliteten, enligt statistiken i forskningsöversikten ”Jämlikhetsanden” av  Richard Wilkinson och Kate Pickett.

Sverige har upplevt hög arbetsrelaterad ohälsa, särskilt sedan alliansregeringens reformer började genomföras. 2023 dog så ovanligt många som 62 personer i arbetsrelaterade olyckor i Sverige. Varje år brukar 30–50 personer göra detta i vårt land.

700 dör av arbetsstress varje år. Arbetsrelaterade sjukdomar står årligen fortfarande för omkring 3 000 personers död i förtid. Många som tar livet av sig har tidigare blivit mobbade på sina arbetsplatser.

Att skapa en hållbar arbetsmarknad kräver mer än att bara pressa människor att acceptera låglönejobb. Genom att investera i arbetsmarknadsutbildningar även för deltidssjuka, anställningsstöd och öka arbetskraftens köpkraft kan vi främja en ekonomi som gynnar alla.

Att bygga ut den offentliga sektorn och förbättra arbetsvillkoren är också avgörande för att säkra samhällets stabilitet och demokrati.

Liknande artiklar

Daniel Lind: ”Hur väl fungerar sparv- och hästskitsteorin?” (Dagens Arena)

Globaliseringen bär på fröna till USA:s fall

Myten om Weimar- eller varför inflation egentligen uppstår

Ojämlik handel skapar obalans